Svarta kängor med gul söm

Eriksson & Lindgren, 2006
En Bok För Alla, 2010
Illustrerad av Emma Adbåge

Det här är en kapitelbok för 9-12-åringar. Markus i boken får ett par efterlängtade kängor. Men de uppskattas inte av alla.

Elisabeth Eliasson-Roos skrev så här i BTJ-häftet 20/2006:
”Poeten och författaren Mårten Melins tredje barnbok är lika lättsmält som en karamell, ändå finns här styrka och smak som stannar kvar i gommen långt efteråt. — Porträttet av Markus är nyanserat och avväpnande humoristiskt, och kan nog få många killar att nicka igenkännande. Otvunget och engagerat gör författaren ett utsnitt ur en verklighet som barn kan känna sig hemma i. Emma Adbåges enkla vinjetter till varje kapitel ger en kul ingång till texten. Detta är ett riktigt gott tillskott till genren roliga, lättlästa och vardagsrealistiska kapitelböcker för unga läsare.”

Här är ett smakprov ur boken:

När det ringde ut skyndade Pernilla ut snabbt. Vad var det med henne? Jag såg henne gå iväg med Sanna och Frida A.
Det var bara kort rast, så det var ingen som spelade fotboll. Det var rätt mycket snö på planen också. Jag gick runt lite för mig själv. Jag hade inte lust att prata med någon.
Pernilla såg jag inte någonstans. Det var som om jag inte var hennes bästis längre. Inte ens en vanlig kompis. Jag kände mig onödig, som om ingen brydde sig om att jag fanns. Jag kunde lika gärna sjunka ner genom marken och försvinna. Jag sparkade i snön.
Då knackade någon mig på ryggen. Jag vände mig om. Det var Jonte. Anders och Jocke stod bakom honom.
”Är det inte tuff-rasisten?” sa han.
Han hade alltså inte glömt. Jag sa ingenting. Klumpen i magen växte.
”Var har du Pernilla då?” frågade han med ett snett leende. Anders och Jocke skrattade.
Jag ryckte på axlarna och började gå iväg. Men Jonte tog tag i min jacka.

Då var det som att magklumpen var tvungen att komma ut. Jag snodde runt och puttade Jonte bakåt.
”Släpp mig!” ropade jag.
Han halkade i snön. Anders bara tittade efter honom när han föll. Jocke såg förvånat på mig. Aldrig hade någon slagit till Jonte förut! Det kändes skönt. Klumpen i magen var borta. Jag blev så konstigt lugn.
”Vad fan”, sa han och reste sig upp. Sedan slog han mig i magen. Hårt. Jag vek mig framåt och kunde inte andas.
Plötsligt släppte det och jag tog ett djupt andetag.
Jag hade aldrig varit i slagsmål innan. Jag tror inte jag sett Jonte slåss heller. Jag visste inte ens hur man slog till någon. Jonte höll armen för magen så jag inte kom åt. Den andra höll han i luften framför sig. Skulle jag slå honom med knytnäven i ansiktet? Som de gör på film?
Jag visste inte vad jag skulle göra. Bara att jag ville ge igen. Jag tog ett djupt andetag. Sedan sparkade jag så hårt jag kunde. Jag träffade på smalbenet. Jonte föll ihop.
Han låg på sidan med händerna om benet och bara skrek och grät. Det sista jag såg innan jag gick därifrån var Anders och Jocke som böjde sig ner över honom.

Boken går att köpa som e-bok.

%d bloggare gillar detta: