Trollungen som fick prinsessan och halva kungariket

I min bok Som trolleri förekommer början på en saga med ovanstående titel som Mona läser. Vill du läsa hela finns den här …

En gång, för inte så värst länge sedan, bodde tre trollbröder i Kungsskogen. De var söner till Bergakungen själv och rysligt rika. Så det var förstås många trollflickor som ville gifta sig med dem. Men deras far var väldigt kräsen. Endast de fulaste och rysligaste trollflickorna kunde komma på tal, tyckte han. För bland trollen ansågs det att ju fulare och rysligare någon var, desto bättre.
Klafse, den äldste trollbrodern, var den första som gifte sig. Och han var förstås extra eftertraktad av alla trollflickor, för det var han som en gång skulle bli kung i trollriket. Inte för att de andra gick av för hackor, de skulle bli hertigar och det var inte så lite fint det heller.
Trollflickan som Klafse gifte sig med var så ful att en vanlig människa knappt hade vågat titta på henne. Om någon människa hade fått syn på henne förstås, för trollen tålde inte solljus och var sällan ute på dagen.
På bröllopsdagen fick Bergakungen tårar i ögonen.
– Tänk att min son skulle få gifta sig med en så ful trollflicka. Vad jag är lycklig!
Hans svärdotter rodnade av lycka och hennes nyblivne man gav henne en så smaskande kyss på pannan att det hördes flera kilometer bort.
Det bjöds på en hejdundrande bröllopsmåltid. Trollbröderna hade stulit flera kor från den människoby som låg närmast och serverade biffar, kotletter och sylta. Sedan dansade trollen hela natten och svängde med sina svansar.
Det gick några år, och sedan gifte mellanbrodern Tufse sig. Hans fru var så ful att djuren ute i skogen flydde när hon visade sig. Hon hade inte tvättat sig på flera månader heller, för trollen tyckte inte om vatten och menade att det var stiligt att vara smutsig.
Det var ett mycket glatt bröllop, och gladast av alla var Bergakungen.
Ytterligare några år gick. Det var hög tid för den yngste trollbrodern Truls att gifta sig. Men han delade inte sin fars tycke för fula trollflickor.
Bergakungen var bekymrad.
– Min son, du har hur många flickor som helst att välja bland. Alla vill gifta sig med dig!
– Men far, sa Truls. De är alla så rysligt fula.
– Javisst är de! svarade Bergakungen. Och den du tycker är fulast passar bäst att bli din hustru!
Truls suckade.
– Innan nästa månad börjar ska du ha valt vem du ska gifta dig med, sa Bergakungen. Annars drar du skam och vanära över hela din familj.
Truls suckade ännu djupare.
Han gick ut i skogen för att pigga upp sig i den friska skogsluften. Inne i berget där trollen bodde hade det inte vädrats på femhundra år.
Jag kan inte gifta mig med någon som är så ful, tänkte han. Och det är inte bara utseendet, de är fula inuti också. Elaka och småaktiga.
Hela natten gick han och tänkte. Han var så inne i sina tankar att han inte märkte att han plötsligt var ute ur skogen och hade kommit fram till en stor trädgård. Det var slottsträdgården, men det visste inte Truls.
Han tänkte just vända och gå hem igen, då han hörde någon som sjöng. Och det var så vackert att Truls blev alldeles till sig.
– Jag måste ta reda på vem det är som sjunger så fint, sa han till sig själv.
Så öppnade han grindarna och smög in i trädgården.
Och där! I tornfönstret, satt den vackraste flicka Truls någonsin hade sett. Långt, blont hår hade hon, och så underbart hon sjöng sedan!
Nu visste Truls vem han ville gifta sig med.
Men hur skulle det gå till? Han tittade upp i slottets tornfönter igen. Flickan hade flyttat sig från fönstret, men sjöng gjorde hon fortfarande. Han var tvungen att träffa henne, prata med henne.
Solen höll på att gå upp över trädtopparna, och även om troll i vanliga fall inte tål sol var det inget som skrämde Truls. Han hade från det att han var liten gärna suttit på Kungsbergets högsta topp och beundrat soluppgången, till sina föräldrars stora förtret. Men solen var ändå ett bekymmer. Den betydde att slottet snart skulle sjuda av liv, och att mörkret inte kunde dölja honom i hans förvärv.
Truls tog ett snabbt beslut. Han skyndade fram till slottets yttervägg, och klättrade kvickt uppför den, steg för steg, sten för sten. Samtidigt som solens första strålar träffade honom var han uppe vid fönstret som fortfarande stod på glänt.
Han visste inte vad han skulle säga till flickan, men något skulle han väl komma på. Om hon hade varit kvar. Truls hoppade in och landade på golvet därinne. Han såg sig omkring, men ingenstans såg han flickan som nyss sjungit så att hans hjärta känts lättare än en fjäder.
Vad skulle han göra? Det fanns två dörrar ut från rummet, men att gå runt i slottet och leta efter henne verkade lite väl dumdristigt. Nej, det var nog ingen annan råd än att klättra ner igen och hoppas att ingen såg honom. Och komma tillbaka någon annan gång.
Då öppnades en av dörrarna och flickan kom in. Truls sken upp när han fick syn på henne.
Det gjorde inte flickan. Hon frös till.
– Vem är du? frågade hon. Vad gör du här?
– Jo, jag heter …
Längre hann han inte förrän flickan rusat fram till honom och tryckt en dolk mot hans hals.
– Vakter! ropade hon mot den andra dörren. Vakter!
– Får jag bara …, började Truls, men flickan tryckte bara dolken ännu hårdare mot hans skinn.
– Jag är inte prinsessa för intet, sa hon. Jag vet hur man oskadliggör en inkräktare.
Hon såg honom i ögonen.
Och plötsligt ändrades hennes hårda uppsyn. Det var som om hon fått syn på något därinne i hans gröna ögon. Något hon kände igen.
Just då öppnades dörren och två vakter med dragna svärd klampade in i rummet. De fick genast syn på Truls, och två sekunder senare låg han på golvet med vakterna över sig.
– Bra jobbat, prinsessan Selana, sa den ena.
– Han måste ha kommit in genom fönstret, sa den andra. Upp med dig! Och försök inget!
De föste ut honom ur rummet. Han kastade en sista blick på Selana. Han såg ingen rädsla i hennes ögon, ingen ilska. Utan något annat som han inte förstod vad det var.

Han kastades i fängelsehålan. I en mörk och fuktig cell med galler runt omkring. Bara en liten springa ljus föll in genom en källarglugg och trots att det fanns fler celler härnere förstod Truls att han var ensam, förutom fångvaktaren som satt längre bort vid en tung trädörr. Men inte tänkte Truls i första hand på att bli fri. Nej, han tänkte på henne. Selana. Tänk, nu visste han vad hon hette! Och prinsessa var hon visst också. Om han bara fått förklara för henne vad han gjort där i hennes rum, att han bara velat prata med henne.
Han såg bort mot vakten.
– Hallå!
– Vad är det om? fick han till svar.
– Har du sett guldet jag har här? sa Truls och höll fram en guldklimp som han bar omkring i fickan.
Egentligen brydde sig Truls inte om guld och ädestenar och dyrbara saker som troll annars var väldigt intresserade av, men han hade fått den av sin far veckan innan och då stoppat den i sin ficka. Kanske kunde den komma till användning nu.
Vakten reste sig och kom långsamt fram mot honom. Men när han fick syn på guldet skyndade han kvickt fram till gallret.
– Be prinsessan Selana komma hit, sa Truls.
– Visst, visst, sa vakten. Ge mig guldet bara!
Truls sträckte ut guldet till vakten som girigt tog klimpen och bet i den för att se om den var äkta.
– När jag går av mitt skift här ska jag be henne komma, sa han och stoppade guldklimpen i fickan.
– Och när är det? undrade Truls.
– Ikväll, sa vakten och klappade fickan där guldet låg. Hon kommer ikväll.
Det blev en lång väntan. Truls kände på gallret och trots att ett troll är starkare än någon människa fanns det inte en chans att han skulle kunna ta sig ut ur sitt fängelse. Men han ville träffa prinsessan. Säga att det inte varit meningen att skrämma henne. Säga henne … säga henne att han ville gifta sig med henne.
Det lät inte klokt. Så klart att hon inte ville gifta sig med honom. Men se henne – det ville han. Och kanske, kanske kunde han få henne att släppa honom fri. Ett och annat hade hans mor lärt honom.
När det var vaktbyte tänkte Truls att snart skulle det ske. Vakten som fått guldet blinkade till honom.
Skulle hon komma snart?
Truls tänkte på sin far och mor. De skulle säkert undra var han var. Men få reda på det, det skulle de väl inte? För inte vågade de sig nära slottet med alla dess vakter och soldater?
Han, Truls, hade vågat. Men han var inte som andra troll.
Plötsligt knackade det på dörren till fängelsehålorna. Den nya vakten reste sig och släppte in någon. Var det …?
Ja. Det var det. Prinsessan. Med ett stort stearinljus i sin hand. Hon sa något till vakten och han pekade bort mot cellen. Prinsessan gav honom något, kanske var det en slant.
Så kom hon bort mot Truls. Ställde sig utanför hans cell. Han kom fram till henne och i skenet av hennes ljus såg Truls in i Selanas ögon.
Charm. Det hade hans mor lärt honom. Att få andra varelser att lyda genom att titta på dem. Ju yngre de var, desto lättare. Därför hade han inte provat på de två vakterna som var betydligt äldre än prinsessan.
– Vem är du? frågade hon.
– Truls, svarade han.
– Var kommer du ifrån?
– Från skogen till, sa han och det var ju alldeles sant.
Hon höll fram ljuset som för att se honom bättre.
– Du är inte som andra, sa hon.
– Du är heller inte som andra, sa Truls.
Sedan lät han charmen flöda åt hennes håll.
– Släpp ut mig, sa han.
Selana tittade på honom i ett par sekunder till, sedan nickade hon och gick bort mot vakten. Hon gav honom blixtsnabbt ett hårt slag i nacken så han segnade ner. Selana böjde sig ner och lossade på den stora nyckelknippan som vakten bar i sitt bälte.
Hon kom bort med nycklarna, provade flera stycken innan hon hittade den rätta.
– Kom, sa hon till honom när celldörren var öppen.
Selana sträckte fram en hand. Han tittade på den, sedan tog han den.
Så här nära hade han aldrig varit henne.
Vakten snarkade högt när de klev förbi honom. De gick uppför en trappa, vidare fram till ett fönster som Selana öppnade. Truls gick fram och tittade.
– Att du är bra på att klättra vet jag, sa hon. Varsågod.
Skulle han bara lämna henne där? Han ville bli fri, visst. Men han ville också vara med henne. Och samtidigt förstod han att en sådan vacker prinsessa inte ville vara med ett troll. Motvilligt klev han ut genom fönstret, vände sig om och började klättra ner. Så stannade han upp och såg upp mot Senala som stod och såg efter honom.
– Jag kommer inte att glömma dig, sa han.
– Klart du inte kommer, sa hon.

Väl nere på marken tittade han upp igen för att se henne en sista gång, men hon var borta. Han förstod snart varför. Vid skogsgläntan stod hon och väntade på honom.
– Hej, sa hon.
– Hej, sa han med förvåning i rösten.
Var det hans trollcharm som satt i?
– Tack för att du hörsammade vakten och kom ner till mig i fängelsehålan, sa Truls.
– Vakt? sa Selana. Vilken vakt?
Truls såg fundersamt på henne.
– Var det inte en vakt som sa att jag ville prata med dig? frågade han.
– Nej.
– Så du kom ändå?
– Ja.
Truls visste inte vad han skulle säga.
– Jaha, då ska jag nog hitåt, sa han och pekade in i skogen.
– Det fattar jag väl, sa hon. Troll bor ju i skogen.
– Så du förstår vem … vad jag är?
– Tror du jag är helt outbildad och inte känner igen ett troll när jag ser ett?
En märklig känsla spred sig i hans inre. En känsla som få troll var förtrogna med. Men som jag tidigare påpekat: Truls var inte som andra. För känslan han kände var skam.
– Det där att du släppte ut mig … började han.
– Mm, sa hon. Jag kände nog att du försökte charma mig. Men min gudmor är en häxa. En snäll häxa. Hon har sett till att skydda mig mot all sorts trolldom.
– Men du hjälpte mig ju ut?
– Jag såg din längtan, sa hon och tog hans hand, såg in i hans ögon. Jag ser den nu också. En längtan efter något annat.
Hon släppte hans hand, såg ner i marken.
– Jag har den längtan själv, så starkt i mitt inre.
De gick in i skogen, sida vid sida.
– Hela mitt liv har varit en förberedelse inför vad som komma skall: att bli drottning. Att äta rätt, att klä sig rätt, att föra sig rätt …
Hon suckade.
– Jag hatar det. Hatar det! Att inte få bestämma själv, att inte …
Det prasslade till. Truls vädrade i luften. Ånej. Det här var inte bra …
En kvist knäcktes och någon svor till. Sekunden senare föll något genom luften och landade över Senala.
Det var ett fångstnät. Så stormade de fram: Bergakungen, Klafse och Tufse.
– Det var inte dåligt ordnat av dig, Truls! dundrade Bergakungen och synade noga sin fångst. Har ni sett något så vidrigt, va?
Han tittade bakåt mot sina äldsta söner som skrattade så att marken skakade. Men Bergakungens yngste son ville bara gråta när han mötte prinsessan Senalas blick därunder nätet.
– Så det var bara en fälla för att lura in mig i skogen? Å du, din …!
Nej! ville han ropa. Nej, så var det inte alls!
Men det kom inget från hans läppar. Vad skulle hans far säga om han protesterade? Istället teg han och såg uppgivet på när Tufse lyfte upp Senala i nätet och la henne över axeln som en säck potatis.
– Vad … vad tänker ni göra med henne? undrade Truls.
Så mycket vågade han säga i alla fall.
– Tja, hon kan nog få hjälpa till med lite av varje inne i berget. Och visar det sig att hon inte kan sköta sina hushållssysslor så får vi väl ta och äta upp henne!
Han brast ut i ett förfärligt skratt som måste hörts ända till slottet. Kanske förstod Bergakungen det själv, för han satte handen för munnen för att avbryta skrattet och bad sina söner att skynda på. Soldater från slottet ville han inte ha efter sig.
– Skynda dig, Truls! sa han. Dra inte fötterna efter dig så där!
Men Truls ville inte alls följa med in i berget igen. Senalas blick hade fått hans hjärta att brista.

Prinsessan låstes in i ett rum längst in i berget. Det luktade förfärligt instängt därinne, och grod- och fladdermussoppan som hon blev serverad genom en lucka i dörren gjorde inte saken bättre. Nyckeln till dörren tog Bergakungen hand om och hängde i ett snöre om halsen.
Trolldrottningen blev förtjust åt den fina fångsten. Hon såg ju stark ut, flickebarnet, och kunde säkert komma till användning.
Men när hon såg sin yngsta sons molokna ansikte fick hon en annan idé.
– Du, Bergakungen, sa hon. Lillpojken verkar ju förtjust i människobarnet.
– Förtjust? Du menar att han vill äta upp henne? Ja, det kan jag förstå, jag har själv …
– Nej, din stora dumskalle. Förtjust på ett annat sätt!
– Du menar väl inte …
– Vi skulle kunna anordna bröllop!
Bergakungen blev rasande.
– Tvi och usch! Skulle min son gifta sig med en människa! Det vore ju att dra skam över hela vår trollsläkt!
Bergakungen tog sitt ölkrus och slängde det i väggen så skummet yrde.
– Åja, nog finns det människoblod lite här och var i släkten. Minns du inte att din farfars farfar …
– Tig med dig! sa Bergakungen.
Men Trolldrottningen gav inte upp.
– Du sa ju själv att han skulle hitta någon att gifta sig med inom en månad, sa hon. Nu har han ju gjort det!
Bergakungen tänkte så det knakade om hans stora huvud.
– Hum, hum, sa han. Nja, nog är hon vacker så det är äckligt åt det!
– Hon är förfärlig, sa Trolldrottningen.
– Hit med ett nytt krus öl så ska jag tänka på det, sa Bergakungen.
Trolldrottningen som annars hade sagt åt Bergakungen att öl kunde han hämta själv, gjorde som han sa. Bergakungen drack ur på fem sekunder och rapade sedan i en halv minut.
– Ge mig en till öl så går jag med på det, sa han. En annan är ju lite sugen på att svänga med svansen!
När Truls fick höra om det stundande giftermålet blev han bedrövad. Visst ville han inget hellre än att gifta sig med Senala, bara inte på det här sättet. Men vågade han sätta sig emot Bergakungens vrede? Han grubblade och grubblade. Och till sist visste han vad han skulle göra.
Kvällen före bröllopet hällde Truls upp två stora krus öl och gick bort till sin far som just ätit middag. Och det var ingen dålig middag det: mossgratinerat grishuvud till förrätt, korumpa med flugsvampsås till huvudrätt och så chokladdoppade grodor till efterrätt (jo, troll är mycket förtjusta i choklad, det är det inte många som känner till).
– Men har man sett, sa Bergakungen och tog den ena kruset. Precis vad jag satt och längtade efter! Du är en god son, min son. Skål!
Truls satte sig ner och så tjongade de sina krus mot varandra. Bergakungen drack ur, men Truls, som aldrig gillat öl, hällde istället ner sitt öl innanför trollrocken där han med en trollramsa fick det att dunsta.
Bergakungen rapade. Så föll han med ansiktet före rakt ner i bordet så porslinet yrde. Truls hade nämligen lagt sömnmedel i sin fars dricka. Snabbt som en vessla ryckte Truls åt sig nyckeln kring Bergakungens hals. Sedan slank han in på sitt rum och hämtade sin trollsäck innan han rusade bort till rummet där Senala satt inlåst.
Han låste upp och där satt prinsessan och grät så att bädden av granris och mossa blev alldeles våt. Men när hon fick syn på Truls grabbade hon tag i en tallrik (full med mat, för Senala kunde inte få ner en bit av maten hon bjöds på och det hade nog inte du heller) och slängde den mot Truls.
– Luspudel! skrek hon. Fähund!
Så började hon gråta igen.
Truls (som duckat för tallriken så att den istället pangade i väggen) sprang fram till henne.
– Fort! sa han. Hoppa ner i min säck. Jag ska ta dig härifrån!
Då slutade Senala gråta.
– Menar du det? frågade hon.
– Ja! Det var inte alls med flit jag lurade in dig i berget, jag lovar! Men skynda dig!
Senala tittade på säcken.
– Orkar du verkligen bära mig?
Truls sträckte på sig.
– Vi troll är rätt starka, sa han.
– Men du är inte som andra troll, sa hon och log.
– Kanske inte, sa Truls. Men trollsäcken fungerar på det sätttet att det man stoppar i den knappt väger någonting.
– Fiffigt, sa Senala och klev in i säcken. Men här ligger ju en massa bråte.
– Tyst nu, sa Truls. Nu ger vi oss av. Och inte ett knyst!
Så slängde Truls säcken över axeln, låste rummet och började gå genom berget.
Ingen brydde sig om honom och hans säck. Jo, Tufse dök upp och gratulerade honom till bröllopet som snart skulle stunda, och Klafses yngsta dotter försökte bita honom i foten. Truls lyckades skaka av sig dem båda två.
Men när han närmade sig ytterdörren for hans hjärta upp i halsen. Där stod hans far och kliade sig i skallen!
– Det var allt ett kraftfullt öl du gav mig, sa han. Mitt stackars huvud!
– Ja, det är en ny sort, fick Truls fram. Nu ska jag …
– Och var ska du med säcken?
– Bara ut och … plocka blommor.
Hans pappa tittade ogillande på honom.
– Vad ska det vara bra för?
– Det är … giftiga blommor, fick han fram. Det kan ju alltid vara bra att ha.
Bara han inte märker att nyckeln är borta! tänkte Truls.
– Jahaja, sa Bergakungen. Förresten, du har inte sett nyckeln jag brukar ha kring halsen?
Ånej, tänkte Truls.
Så fick han en idé.
– Den tog du ju av dig och la på bordet därinne, sa Truls. Jag kan gå och hämta den åt dig.
– Det var snällt av dig, sa Bergakungen och slog sig i huvudet som om huvudvärken skulle trilla ut om han gjorde så.
Truls sprang snabbt in i köket, plockade upp nyckeln ur fickan och gick tillbaka till sin far.
– Varsågod, sa Truls.
Han gillade inte att ljuga för sin far (han var ju inte som andra troll har jag ju sagt!) men Bergakungen klappade Truls på huvudet och gick iväg.
Truls skyndade ut ur berget. När han inte såg Kungsberget längre började han springa. Han sprang och sprang och stannade inte förrän han såg Senalas slott.
Då öppnade han säcken och Senala klev ut. Hon såg upp mot slottet. Sedan tog hon ett steg fram och gav honom en lång kram.
– Tack, snälla Truls, sa hon. Men blir de inte rysligt arga på dig nu? De kommer väl förstå att det var du som släppte ut mig?
– Mm, arga blir de nog, sa han. Men det får de ta ut på någon annan. Du förstår … Jag ger mig av. Det är därför jag har saker i säcken. Proviant, kläder, utrustning. Lite guld och ädelstenar.
– Men vart ska du ta vägen? frågade Senala.
– Ut i världen! sa Truls. Jag är så nyfiken på vad som mer finns där ute. Men …
Han såg på Senala och plötsligt fick han tårar i ögonen.
– Jag kommer att sakna dig, fick han fram.
Då kramade hon honom igen.
– Åt vilket håll går du?
– Bort mot bergen, sa han och pekade. Ser du klippan som ser ut som en get? Där blir lagom att slå nattläger. Jag var där med Tufse en gång och jagade huggorm.
Senala nickade.
– Och du då? sa han. Blir de inte arga på dig också? De förstår väl att det var du som släppte ut mig?
– Mm, arga blir de nog, sa hon och log.
Länge stod de där och tittade på varandra. Till slut slängde Truls upp sin trollsäck på axeln.
– Ja, då går jag då, sa han.
Och så gjorde han det. Senala tittade efter honom en stund, sedan vände hon och gick mot slottet.

På kvällen slog mycket riktigt Truls läger vid getklippan. Han gjorde upp eld och kokade grönsakssoppa. Sedan bäddade han åt sig vid sidan av elden. Det kändes konstigt förstås att lämna alla dem där hemma. Inte sorgligt kanske … men konstigt. Att aldrig mer få se Senala däremot, det tycktes honom nu som det sorgligaste han kunde tänka sig. Om han hade bott kvar kunde han kanske ha kommit till slottet ibland och tittat upp mot henne där hon satt i sitt tornfönster och sjöng.
Truls somnade. I gryningen vaknade han med ett ryck. Det var någon där! I skumrasket såg han en siluett närma sig. Han reste sig upp.
Hans första tanke var att det var någon där hemifrån som upptäckt att han försvunnit. Kanske Tufse eller Klafse.
Men nej. Det var ingen hemifrån. Det var hon! Prinsessan Senala.
– Men … varför? fick han fram.
– Därför, sa hon och kramade honom.
Truls fick syn på väskan hon hade på ryggen. Och kniven hon bar i sitt bälte. Hon såg att han tittade.
– Jag följer med dig så klart. Jag har också längtat efter att ge mig iväg, bara lämna allt och … vara fri.
Hon tittade allvarligt på honom.
– Om jag får, alltså?
– Så klart att du får, svarade han.
– Trollunge, sa hon.
– Prinsessa, sa han. Vill du … vill du sjunga för mig?
Hon nickade. Och så sjöng hon. Truls kände hur sången fyllde honom med kraft, med mod, med ljus.
När Senala sjungit klart packade Truls ihop sina saker. Så gav de sig iväg. Prinsessan lämnade sitt slott, och trollungen sitt berg. Nu var hela världen deras kungarike, den låg där framför deras fötter och väntade på att upptäckas. Hälften hans, hälften hennes.
Men vart de tog vägen, och vad de upptäckte på sin färd, det är en annan historia.