Om det någon dag blir en uppföljare till Amor anfaller! kanske den kommer att börja så här …
Jag såg hur hon gick ut ur salen.
Jag pustade ut. Av lättnad! Hon skulle inte gå i min klass!
Jag visste hur Adam hade det med Nelly. Hon hade gjort klart för honom tusen gånger (ungefär) att han inte hade en chans i helvetet med henne.
Ändå fortsatte han att glo på henne. Nu också.
Hans skolarbete blev lidande. Jag ville inte att det skulle hända mig.
Och hade den där tjejen gått i min klass skulle jag ha glott och glott och inte kunnat göra något annat.
Jag undrade om det var farligt för ögonen att glo på samma sak hela tiden. På min mormor och morfars gamla dator syntes tydligt spår av en sida som stått på för länge. Morfar hade visst glömt att stänga av datorn en gång och sedan hade han och mormor åkt iväg till Prag. Det var som en skugga som hela tiden syntes när datorn var på, med en lista på allt de absolut inte fick glömma att ta med sig på semestern.
Kanske kunde samma sak hända med ens ögon? Att om man hela tiden tittade på samma sak brändes det till slut fast på hornhinnan och så satt den bilden kvar där för resten av livet!
Jag fick fråga Adam. Inte för att jag tror att han hade brytt sig om ifall Nelly satt inpräntad i hans blick för evigt. Men jag hade brytt mig.
Jag vet att Amors pilar kan lossna.
Att förälskelsen kan ta slut.
Och då gör det mest ont att titta.
Hon hade fräknar. Och så hade hon färgat håret tror jag. Blonderat det.
Ronja hade frågat en gång om hon fick färga håret.
Mamma hade bara tittat på henne.
Men en del föräldrar verkar gå med på vadsomhelst.
Eller så hade hon gjort det utan att fråga.
Hon, ja. Jag visste inte ens vad hon hette. Men att Amor hade skickat iväg en pil rakt hjärtat på mig – det visste jag.
Det kallas att bli kär vid första ögonkastet.
Inte för att hon hade tittat på mig. Men jag hade sett henne en gång. Det räckte för mig!
Det var fint med fräknarna, och med håret faktiskt. Och visst var hon söt. Men det var något med hennes blick, hon såg så … borta ut. Inte borta = korkad. Mer som om hon inte brydde sig om någonting i hela världen. Som om hon liksom inte fattade hur söt hon var.
Det gjorde henne bara ännu snyggare.
”Vem var det där?” frågviskade jag till Adam.
”Mm?” sa han.
”Hon!”
Adam slet blicken från Nellys nacke och tittade lite surt på mig.
”Vem då?”
Jag pekade mot dörren men vad-hon-nu-hette hade gått iväg. Vår lärare – jag visste inte vad hon hette heller ännu – hade följt med tjejen ut och inte kommit tillbaka.
Adam tittade på mig som om jag var dum i huvudet.
”Jamen tjejen som var här inne och gick ut igen!”
”Såg jag inte”, sa Adam och fortsatte med sin favoritsysselsättning. Nelly satt snett framför oss. Det var ingen slump att Adam satt sig där han satt.
”Du tror inte dina hornhinnor tagit skada?” frågade jag.
Han svarade inte. Jag tror inte han hade märkt något om det var så. Han såg ju på Nelly hela tiden i alla fall.
