I senaste KP (nr 4/2023) presenteras vinnarna av dikttävlingen där jag ingick i juryn. Alla tio vinnare får presentkort på böcker samt min diktbok Samtidigt, inuti. (Tack, Rabén & Sjögren!)
Apropå dikter har jag nu lämnat in ett nytt manus till En bok för allas Livet, ju som firar mina 20 år som publicerad författare och poet. Det blir 50 dikter från 2003-2023 och alla mina nio diktböcker är representerade, en del lite mer än andra.
sedan när det är dags att rita in dig i bilden så får du inte plats på pappret (utdrag, Tecknad, från Att vara eller inte vara)
Piratresan, ute nu (De låg längst fram. jag lovar!)
Vilken fest det blev på Mariehamns litteraturdagar när jag på biblioteket träffade hela Ålands 350 femmor! Det var länge sedan jag fick skriva så många autografer och vara med på så många bilder. Och fick så många frågor! Och så träffade jag Amanda Chanfreau som tillsammans med sin syster Sofia (som tyvärr var sjuk) gjort boken Giraffens hjärta är ovanligt stort. Amandas bilder var utställda på biblioteket och de är verkligen något extra.
Sedan återförenades jag med Daniel Boyacioglu som träffade Ålands alla nior! Vi är båda med i En bok för allas antologi En bro av poesi och i höst kommer han med en ny bok. Faktiskt firar vi båda två tjugo år som författare i år.
Ett mycket proffsigt arrangemang med projektledare Sheyda Shafiei vid rodret. Jag kommer gärna tillbaka.
Igår var jag hos En bok för alla i deras nya lokaler (där bland annat också Lilla Piratförlaget håller hus) och hade möte inför kommande boken Livet, ju. Det blir en samling med mina bästa dikter 2003-2023, och utgivning blir i augusti. På bilden ser vi Malin Nyman och Elin Lucassi på förlaget, Sofia Falkenhem som ska göra omslag och vinjetter samt formgivare Lisa Zachrisson. Jag är superstolt! Så roligt att äntligen få jobba med Sofia som jag känt länge! Lisa har gjort omslag till flera av mina böcker, och En bok för alla är ju bara bäst.
Bland annat bestämde vi att boken ska bli tjockare, så nu ska jag fylla ut manuset med fler dikter. Det blir poesi från alla mina diktsamlingar, och åtminstone en ny dikt.
Idag far jag vidare till Mariehamns litteraturdagar där jag imorgon ska träffa alla Ålands femmor. Det är veckans enda författarbesök, så jag har faktiskt hunnit skriva lite:
Jag reste mig upp. Men höll genast på att ramla omkull. För genom det tunna draperiet såg jag att någon satt på toastolen. Det gick inte att avgöra vem. Jag tänkte förstås på drömmen, och kvinnan som suttit där. Men det här var någon som var mindre. Var det min lillasyster Nora? Hade jag inte låst? Med bultande hjärta drog jag snabbt från draperiet och tittade förvånat på toastolen. Det var ingen där.
I år är det 20 år sedan min första bok och sedan dess har det hänt en hel del med bokmarknaden, framförallt på det digitala planet. Så kanske är det passande att en av mina böcker detta jubileumsår är en ljudbok only: Drakskeppets förbannelse, den fjärde (och får vi ändå förmoda, den sista) boken om sjörövarflickan Jolly Anne! Eftersom det är en ljudbok blir det inte fler bilder av Johanna Kristiansson än detta omslag, å andra sidan är det ju fantastiskt fint! Formatet får mig osökt att tänka på de LP-skivor jag lyssnade på som liten på Huddinge bibliotek: The Pling & Plong Show, Spöket på Canterville, Tintin med flera. Jag hoppas någon enda lyssnare får en lika härlig upplevelse med Jolly Anne som jag hade med de skivorna.
Boken släpps någon gång i april på ljudbokskanalerna, och då i sällskap av de tre första böckena också! När Mattias på Lilla Piratförlaget hörde av sig om att bok 3, Kapten Blacks hemlighet, skulle bli ljudbok föreslog jag att bok 1 och 2 också kunde bli det. Plus att det fanns en opublicerad (läs: refuserad) del också, kunde det vara något? Ja, det kunde det. Så även om det förstås hade varit roligt med en tryckt Drakskeppets förbannelse, så är jag glad att berättelsen ändå blir tillgänglig för läsarna. Eller, ja, lyssnarna alltså.
Vi lägger till, och det ligger mycket riktigt ett värdshus i hamnen. Vi äter oss mätta och belåtna, men Mary blir inte gladare. – Om vi bara visste vad de menade med drakens ögon, säger hon. – Det hade vi kanske fått reda på om Mary inte retat upp spökena, säger Bonnie tyst till mig. Men då reser sig en gubbe som suttit vid bordet bredvid. – Drakens ögon? säger han. Dem kan jag berätta om. Men det var värst vad jag var torr i halsen, jag kan nog inte prata om jag inte får något svalt i strupen … – Äsch, säger Mary. Du vill väl bara ha en gratis öl, kan jag tro. – Det vill jag visserligen, säger mannen och ser på Mary med en klurig min. Men om jag säger drakskepp, vad säger du då? – Värdshusvärd! ropar Mary som genast blir på bättre humör. Ett glas öl till mannen här!
Att vara på författarbesök, utanför själva skolan, innebär ofta en ganska ensam tillvaro. Men idag kunde jag sammanstråla med både Anette Eggert och Pär Sahlin, som liksom jag besökt sjundeklassare i Hässleholm. Det var för mig sista dagen på en mycket intensiv period med författarbesök. Jätteroligt, men utmattande! Nästa vecka blir det bara ett enda besök, i Mariehamn. Så kanske hinner jag då skriva min skräcknovell till Nypon som jag skissat på de senaste kvällarna …
I Astrid Lindgren-sällskapets senaste medlemsblad dyker jag upp på sista sidan! Det är förstås för att jag fick Astrid Lindgren-priset i höstas. Kul! De missade bara att skriva att jag är medlem, haha.
Jag är inne i en intensiv period av författarbesök just nu, men när jag träffar engagerade lärare och elever (som senast på Vannarödsskolan i Sösdala och Ingelstad skola) är det en ren fröjd. Men så mycket skrivet blir det inte. Skissar på noveller och skjuter upp skrivandet av nästa roman till hösten då det är betydligt lugnare.
Jag går på en brygga. Min pappa ropar på mig att jag ska komma tillbaka, men jag börjar springa. Jag skrattar, småbåtarna runt omkring tycks le mot mig. De gungar i takt till en melodi i mitt huvud. Så tar bryggan slut. Precis när jag saktar ner farten snubblar jag på en hoprullad tamp och far över kanten, ner i vattnet.
Min nya spökbok på Nypon, Pojken på klippan, har fått fin kritik i BTJ-häftet. Staffan Engstrand ser släktskap med Inte ens döden (2021) och Flickan på bryggan (2022) och skriver ”Mårten Melin berättar nervkittlande och dramatiskt. Han mejslar ut situationen väl, karaktärer och miljö får lyster, det korta formatet till trots. Det är läskigt och mycket ödesmättat. Samt ett mycket bra underlag för diskussioner om ansvar och moral.” Jag skissar just nu på en till fristående bok i serien. (Ja, det är egentligen inte en serie, men …). Vi får se hur det går med den.
En bok som jag tycker väldigt mycket om är Hanna Granlunds nya Ösregn och glitter! Det är (med undantag av ett par pixiböcker) Hannas första egna bok och det är en diktsamling! Mycket naturlyrik (som jag älskar) och om jagets plats i tillvaron. Funkar fint för lågstadiet och uppåt. Illustrerad också så klart, och det roliga är att Hanna ritar i en massa olika stilar. Här är en av mina favoriter, dikten Mittemellan:
Jag vill bli lite mer som du när du blivit lite mer som jag
Jag tycker det är så roligt och bra att Rabén & Sjögren ger ut poesi för barn, särskilt när det är så bra som i Ösregn och glitter!
Det här är coolt tycker jag: i Peter Kostenniemis avhandling Hemsökt barndom – Bilder av barnet i gotisk barnlitteratur ägnar han min roman Förvandlad ett helt kapitel! Makadam har gett ut avhandlingen i bokform och presenterar den så här på sin hemsida:
”Under 2000-talet har gotik blivit en betydande del av barn- och ungdomslitteraturen. Liksom gotiska romaner för vuxna står barnlitterär gotik i relation till sin samtids tankevärld och idéer. I Hemsökt barndom undersöker litteraturvetaren Peter Kostenniemi hur barnet gestaltas i gotisk barnlitteratur och hur det förhåller sig till samtida föreställningar om barndom. Med ett specifikt fokus på skandinavisk utgivning lyfter studien fram ett ofta förbigånget material. Genom nedslag i spökhistorier, zombielitteratur och andra gotiska subgenrer diskuteras hur texterna bildar en vrångspegel där bilder av barnet både reproduceras och ifrågasätts. Uppfattningar om barnets frihet, agens och kompetens bearbetas i de gotiska texterna samtidigt som normativ utveckling och relationer till vuxenvärlden problematiseras. Bilderna av barnet som framträder präglas av gotikens karaktäristiska ambivalens, vilket synliggör en samtidens dragkamp mellan olika, stundtals motstridiga idéer om vad som kännetecknar barndom under 2000-talet.”
Mig veterligen är det första gången någon av mina böcker är föremål för en avhandling. Kapitlet om Förvandlad heter ”Skräckfylld disciplinering – (Själv)styrning i Mårten Melins Förvandlad” och handlar om karaktären Måns individuella utveckling i förhållande till skolans kontroll över honom. Andra böcker som avhandlas är skrivna av bland annat Ingelin Angerborn, Katarina Genar, Bennie Bødker och Mette Finderup. Roligt att det handlar om modern barnlitteratur! En fin bok är det också, med bilder av Hans Arnold.
Första samlingsvolymen av Spöksystrar är med i Akademibokhandelns reakatalog, och det är ju oförskämt billigt när man tänker efter. Men lugn, priset kommer gå upp till det normala igen.
Jag har haft tre dagars författarbesök i Hässleholm, storsamlingar för nästan hela slanten på Kulturhuset. Senare kommer jag återvända och skriva med en del av klasserna (resten tar Anette Eggert, Lisa Bjärbo och Pär Sahlin hand om). Jag har blivit så väl omhändertagen och träffat mängder av trevliga sjundeklassare. Avslutet på Silviaskolan för några timmar sedan var fantastiskt fint med intresserade elever och lärare.
Igår skickade jag in vilka tio jag tyckte skulle vinna KP:s dikttävling, resultatet kommer i nummer 4. Så många fina dikter jag läst! Det bådar gott för återväxten av poeter i vårt land.
Förra veckan skrev jag berättelser med de yngsta eleverna på Sternöskolan i Karlshamn. Jag berättade att jag gått förbi ett övergivet hus och frågade eleverna vad som kunde finnas där. Sedan gällde det att ta tillvara på barnens idéer och samtidigt visa hur en berättelse fungerar och få ihop det hela! Temat var läskiga berättelser och det blev de verkligen! 25 minuter ungefär höll vi på med varje berättelse, så tempot var högt.
Sternöskolan hade för övrigt arbetat så fint inför författarbesöket, eleverna hade ritat, recenserat och funderat kring mina böcker. Korridorerna var fulla av deras illustrationer och tankar. Fantastiskt kul att se!
Jag har fått tillstånd att lägga ut klassernas berättelser här. Visst blev de kusliga?
F-klassen: DET HEMSÖKTA HUSET
Det var en gång en flicka som hette Nikki. Hon hade precis flyttat till Karlshamn. Nu var hon på väg till Sternöskolan för första gången. Det var fortfarande mörkt ute. I väskan hade hon lagt ner sin docka Annabell. Hon gick förbi ett gammalt läskigt hus. Det var rostigt, färgen på träet hade ramlat av, flera plankor höll på att lossna och det var mögligt. I ett av fönstren blinkade en lampa – Oj, vem bor där? tänkte hon. Kanske ingen. Men då hörde hon någon skrika. – Hjääälp! Det kom inifrån huset. Hon smög fram. Öppnade försiktigt dörren. Där var en lång korridor. Plötsligt öppnades en annan dörr och någon tog tag i henne och drog henne nerför en trappa Dörren slogs igen. Det var alldeles mörkt och någon band fast henne i en stol. Framför henne stod ett skelett i clownkläder med en kniv i handen. – Du skulle aldrig gått in i mitt hus, sa skelettclownen. Nu ligger du risigt till och ska dö …! Då! Ur väskan klev Annabell. – Åh, du ska rädda mig! sa Nikki. – Nej, jag är en mördardocka och ska döda dig också. – Iiiiiiiiiiiii! skrek Nikki. Ojojoj, hur ska det här gå? Då kom hennes bror Ville in genom dörren. Han var också på väg till skolan och hade hört hennes skrik. Han ryckte kniven från clownskelettet och satte den i huvudet på det och sedan i dockan. – Kom, nu går vi till skolan, sa han och befriade Nikki. Och så gjorde de det. Och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar och veckor och år.
Klass 1: SPÖKHUSET
Det var en gång ett hemsökt hus i Karlshamn. Det låg vid vattnet och var gult. Det var repor och sprickor på det, och ett stort hål i taket. I trädgården under några grenar låg något vitt. En liten bit bort låg en kyrkogård. En flicka låg i sängen. Hon hette Ollo och hade precis vaknat. Hon letade efter sin mobil men hittade den inte. – Den kanske är utomhus? tänkte hon. Någon kanske har tagit den. Hon gick mot dörren. Men hon var rädd. – Det är kusligt i trädgården. Men jag måste ha mobilen för att kunna höra min musik. Hon gick ut. Genast kom det en massa spöken och försökte ta henne. Jättemånga spöken! Hon snubblade på en avhuggen hand. Hon hade inte en chans att komma undan. Grenarna rörde sig. Där var skelettet Sleja! – Här är din mobil! sa Sleja. Jag lånade den igår för att titta på dina semesterbilder. Ollo tog den och satte på musiken. Den läskigaste musiken hon hade! Spökena blev jätterädda och försvann. – Åh, så skönt, sa Ollo. Kom, vi går till kyrkogården och dricker blod! Och så gjorde de det.Snipp, snapp snut så var sagan slut och de levde lyckliga i alla sina dagar!
Klass 2: DÖDENS HUS
Det var en gång ett hus som plankorna hade lossnat på. Taket hade rasat in och fönstrena var krossade. En lampa blinkade därinne. Filip och Greta gick förbi huset. – Vilket skruttigt hus, sa Filip. – Ska vi gå in? sa Greta. De smög in. Det luktade jätteäckligt. PANG! Dörren bakom slogs igen och klickade till. – Shit, vad rädd jag blev! sa Greta. – Jag måste gå på toa! sa Filip. Det stod WC på en dörr. Filip gick in. Han lyfte på locket och satte sig ner. Då tog något tag i honom och drog ner honom i toaletten. – Hjälp mig! – Men dörren är låst! ropade Greta. Hon såg sig om efter något att bända upp dörren med. Det hängde en yxa på väggen. Hon tog den. – Vad tung! Hon lyfte den med båda händerna och högg sönder dörren. Hon slet loss Filip och stängde locket. – Är du ok? frågade hon. – Ja, men … – Glöm inte tvätta händerna! Ska vi gå upp på ovanvåningen? Filip följde tveksamt med. De gick uppför trappan. Där var en massa dockor. – Titta, en av dockorna har godis i händerna, sa hon. Greta kunde inte låta bli att ta en godis. Då rörde sig dockan. Den pekade finger åt henne. Filip blev jätterädd, men Greta tog yxan och högg av dockans huvud. Alla dockor kollade argt på henne, zombier kom fram ur väggarna, och ruttna ormar och … Greta svingade yxan och högg huvudet av allihopa. Då kom en rutten Animatronic. – Nu sticker vi, sa Filip. De sprang nerför trappan. De provade att ringa men hade ingen täckning. Greta kände på dörren. – Den är inte låst! – Då går vi! Greta tog en sista titt in i huset. Allt var fint igen! – Vad hände? sa Greta. – Jag vet inte, sa Filip. Kom nu. Och så gick de hem.
Mårten Melin 