Arkiv | Texter RSS feed for this section

Gillade inte att läsa, nu älskar jag det

30 Nov

Det kom ett brev från en nioårig läsare: ”Innan jag började läsa Spöksystrarna så gillade jag inte att läsa. Nu älskar jag det.” Det är faktiskt lite svårt att förstå. Att någon börjar gilla läsning för att de läst något jag har skrivit. Det är stort, riktigt stort!

Jag har flera manus inne hos förlag, och ett par som kommer att skickas innan jul. Kanske kan någon av dem också få någon att börja gilla läsning? För det är ju rätt oslagbart, det här med att läsa … (Skriva också, för den delen.)

Ibland känner jag mig som honom. Som om jag också har en hemlig identitet. En superhjälte som bara väntar på att komma ut.
Jag vet att man inte kan ha superkrafter på riktigt.
Men att se ut som Mirakelpojken.
Att förvandla sig till någon som alla beundrar, som alla ser upp till.
Vem beundrar mig nu?
Mamma räknas inte.

Sjöröverier för hela slanten

28 Nov

9789187033933_200x_kapten-kidds-skattkarta_kartonnageHär hemma är det sjöröverier för hela slanten! Så här låter det i I kung Kaans klor, arbetstiteln på det andra Jolly Anne-manuset:

– Land i sikte!
Det är Tom i utkiken som ropar. Vi är snart framme vid kung Kaans ö! Jag är både lättad och rädd. Jag har sovit dåligt eftersom jag varit så orolig.
– Vad har vi för plan, kapten? frågar styrman Gibbs.
– Styr in i hamnen! Vi låtsas att vi är ett vanligt handelsskepp.
– Men … vad ska vi sälja? frågar Gibbs.
– Vad har vi? frågar Mary.
– Rom, men …
– Bra, då säljer vi det!
Styrman Gibbs ser inte glad ut. Rom är alla sjörövares favoritdricka, och han hade nog gärna haft den kvar ombord.
– En sak till, säger Mary.
– Ja, kapten? säger Gibbs oroligt, som om han tror att Mary vill sälja hans pipa också.
– Hala den där! säger Mary och pekar upp mot Jolly Roger, sjörövarflaggan. Vi behöver ju inte varna kungen i onödan att han snart får besök av pirater!

9789129701012_200x_gropenFörsta boken om Jolly Anne, Kapten Kidds skattkarta, kommer i mars på Hippo förlag. Johanna Kristiansson illustrerar! Meningen är att bok två ska komma i mars 2020.

Och apropå illustratörer, så roligt att Emma AdBåges Gropen fick Augustpriset! Jippi! Emma illustrerade mina tre första böcker och har gjort många av mina omslag sedan dess.

Vuxenpoesi

8 Jun

IMG_8285För första gången på väldigt länge har jag fått dikter för vuxna publicerade! Det är i senaste numret av Ad Lucem som jag har med en liten diktsvit med titeln Sand som tid, genom mina fingrar. Det är Peter Björkman som är redaktör för Ad Lucem, och han var faktiskt den första som publicerade mig över huvud taget, för 27 år sedan i diktantologin The Flowers 1991.

Mårten i Luxemburg

1 Jun

IMG_8170Nu är jag hemkommen från Luxemburg där jag besökte Europaskolan och fyra svenskspråkiga klasser. Och min gode vän Per som jag gick skrivarlinjen med! Det är alltid intressant att se skolor utomlands, och den här var jättestor med flera tusen elever. Lunchen var cheeseburgare och lärare var välkomna att dricka vin till maten …

Luxemburg är jättefint med en lummig ravin rakt genom staden. Jag var bland annat inne i Bock casemates, ett slags underjordiska gångar i en gammal fortruin, där jag nästan gick vilse. Men en spännande upplevelse! Och på konstmuseet såg jag Massimo Stanziones fina Maria Magdalena.

IMG_8167På tågresan satt jag bland annat och redigerade en text som ska bli fin bok så småningom:

Jag kastade en sista blick på huset. Jag gissade att den som bodde där var för gammal för att orka ta hand om en så stor villa. Den hade nog varit riktigt fin en gång i tiden.
Vi vek av in på en liten stig. Samtidigt kom de första regndropparna.
”Vi skulle kanske tagit med ett paraply?” sa Ninni och tittade upp mot himlen som nu var full av mörka moln.
Jag insåg att om vi verkligen hade haft ett paraply skulle det varit svårt att hålla det i blåsten som blivit värre.
”Äsch, det blir kanske inte så farligt”, sa jag.
Så fort jag sagt det började det regna på riktigt.
”Du får nog inte jobb på SMHI”, sa Ninni och skrattade.

Det var terminens sista författarbesök. Nu återstår två veckors skrivande, sedan är det sommarlov för den här författaren …

En klassisk spökberättelse

7 Maj

Ibland går skrivandet så långsamt! Det kan gå veckor utan att jag får ner något vettigt på pappret (ja, eller i dokumentet). Men så finns det andra tillfällen. När det bara rasslar till. Som nu när manuset till Vintage går mot sitt slut.

Flickan tittade upp, såg skrämt på mig och gjorde sig redo att springa därifrån.
”Lugn”, sa jag. ”Jag är inte farlig.”
Hon slappnade av, tittade ner på korset igen. Torkade ögonen med klänningsärmen.
”Han var hungrig”, sa hon. ”Är det ett brott?”
”Vem var hungrig?” frågade jag.
”Far. Vi var alla hungriga. Jag är det ännu.” Hon såg upp på mig. ”Har du något att äta?”
”Tyvärr”, sa jag. ”Jag önskar att jag hade.”
Flickan sa inget mer, bara tittade på mig. Så blev allt svart igen.

Jag har så klart skrivit om spöken tidigare men det här känns mer som en klassisk spökberättelse. Jag tror att det blir riktigt bra.

 

Vintage

19 Apr

Idag skriver jag på en spökhistoria med arbetstiteln Vintage:

Mamma satte sig med datorn i vardagsrummet, så jag drog ner rullgardinen och körde igång min också. Jag hade spelat Minecraft sedan jag var åtta, men medan mina klasskompisar börjat med andra spel hade jag bara fortsatt. Hela städer gjorde jag, med hus, slott, sjöar … Just nu höll jag på med mitt största bygge någonsin, en enorm borg med fyra höga torn med rum, vallgrav runt omkring, och en stor borggård där jag stängt in ett gäng zombies.
Men … vad var det här? Mitt på borggården stod något som jag inte byggt. Det var som ett lågt, runt torn av sten. På det platta taket stod något som såg ut som tre skorstenar, mellan dem gick det träbjälkar, ovanifrån bildade de tre bjälkarna en triangel. Jätteskumt! Hade någon tagit sig in i min värld och gjort det här? Men hur? Det var en dörr i tornet, innanför fanns en trappa som ledde upp på tornets tack.
Då hörde jag en ny suck bakom mig. Hjärtat for upp i halsen och jag svängde runt på stolen. Jag hann tänka att det kanske var mamma som kommit in på rummet. Men det var ingen där.
Jag vände mig mot datorn igen. Vem hade byggt det här? Och vad var det egentligen för något? Jag tittade på tornet i kanske tio sekunder. Sedan slog jag sönder det tills ingenting fanns kvar.

Min längtan kvar

8 Feb

Det har varit många författarbesök senaste månaden, nu senast har jag haft två fina dagar i Växjö. Men nu dröjer det över en månad tills det är dags igen. Så nu är det dags att skriva Spöksystrar på allvar! Jag har samlat på mig många idéer de senaste månaderna, vi får se vilka som räcker till hela böcker.

Jag har fått reda på att det blir en diktsamling på Rabén & Sjögren 2019, och det är jag enormt glad över! Arbetstiteln är Min längtan kvar, målgruppen är 9-12 och här är en av de 50 dikterna:

mobilen
mot hjärtat

dina sms
som håller kylan borta

En dikt om en elvaåring, 1946

29 Nov

Idag har jag skrivit dikter med ungdomar i Lund. Så här blev en av mina dikter:

elvis1946Du älskar din mamma
Du älskar din pappa
Men mest av allt älskar du att sjunga
Du sjunger nästan hellre än du andas
Du har en tvillingbror som dog när du föddes
Du skäms för att du överlevde
Du är stolt för att du överlevde
Du är Elvis Presley
Du är elva år gammal
Du drömmer om att stå på scen

Om elva år vet världen vem du är

Bajs och poesi

27 Nov

Berta och hundbajset, går det att ge ut en bok som heter så?

Men oj! Bammi har bajsat!
Vad ska Berta göra? Hon har glömt bajspåsar.
Jag kan inte låta bajset ligga, tänker Berta. Tänk om någon trampar i det.
Berta funderar.
Jag får plocka upp bajset, tänker hon. Och slänga det i soptunnan.
Vad ska Berta ta upp bajset med? Jo, så klart! Med Annas spade.
Hon plockar upp bajset med spaden.
Sedan reser hon sig upp.

Men en diktbok som heter Min längtan kvar, det tvekar jag inte att skicka till förlag … Tycker Rabén & Sjögren att det ska bli en bok av det nyss inskickade manuset blir det min diktsamling nummer åtta.

i klassrummet
jag tror att alla vet

våra blickar
så intensiva

att det går att vandra
längs dem

Avlyssnat på kyrkogården

9 Nov

– Jul? Vi spöken firar inte jul. Det har ju precis varit allhelgona.
– Vad är det för kul med det? Människorna kommer hit och tänder ljus och gråter och spiller varm choklad på våra gravstenar.
– En gång var det en som satte ett ljus vid min grav …
– Fast sedan kom hon ju på att det var fel och flyttade på det.
– Jamen ändå … Det var de finaste trettio sekunderna i mitt liv … förlåt, död.