Jag har många författarbesök just nu, allihop från mitt lilla arbetsrum. Det som är bra är att om jag vill visa något är det ofta bara att sträcka ut handen och ta det. Till exempel det första numret av Spindelmannen från 1978. Men trots att dagarna fylls av författarbesök har jag ändå hunnit skriva lite. Jag fick faktiskt en strålande idé under ett av besöken då eleverna och jag (jag skriver alltid när eleverna gör det) skulle hitta på en superhjälte. Det här kan bli något, tror jag:
Så kom en våg, högre än alla de andra, och jag var helt säker på att vi skulle kantra. Det gjorde vi inte. Men kanske skulle nästa våg välta omkull oss. Eller nästa igen. Jag tittade på Sana. Hon skulle inte ha en chans om hon hamnade i vattnet. Jag hade svurit på att aldrig använda mina krafter igen. Men jag kunde inte sitta still längre. Jag måste göra något! ”Sitt ner!” ropade någon när jag reste mig, men det struntade jag i. Jag gick fram till relingen. Såg bakåt och upptäckte att Sana tittade på mig. Jag blinkade och log mot henne. Sedan kastade jag mig i vattnet med huvudet före.
Siv Widerberg är död, 89 år gammal. Hon har betytt mycket för mitt skrivande. Förutom sina egna böcker var hon en flitig antologiredaktör, bland annat till Kärlek och uppror som fick mig att börja skriva egna dikter. Hennes egna dikter har också varit en stor inspiration för mig, och hennes och Cecilia Torudds bilderböcker om Daghemmet Rödmyran läste vi om och om igen härhemma när barnen var små.
För elva år sedan när vi precis hade flyttat, insåg vi att en läckande blomkruka hade missfärgat vårt linoleumgolv. Bäst vi stod där och funderade på om det gick att göra något åt fläcken ringde Siv. Hon ville ha en hamsterdikt till antologin Barnens lilla djurbok. Det var skönt att få något annat än den där fläcken att tänka på. Jag skrev två dikter och skickade dem, Siv valde den ena. Vila i frid, Siv.
Lilla hamster, så liten, så liten i min hand
och ändå så levande.
Tänk, lilla hamster, att jag håller ett helt liv i min hand,
Skriver på en ny spökhistoria. Det är inte många dagar kvar innan sommarledigheterna nu.
Hon tittade ut över sjön. Hon var verkligen blek, flera av hennes blodådror syntes genom huden. – Jag lade märke till dig förra veckan, sa jag. Hon log hastigt. – Jag tyckte väl jag såg någon. Var det du? Jag nickade. – Jag blev lite rädd faktiskt, sa hon. Så jag … försvann. Hennes röst var fjäderlätt, så nära en viskning man kan komma. Men jag tyckte om den.
I höst kommer en samling med de fyra första Måns och Emma-böckerna på Nypon: Måns och Emma, första kärleken. Tanken är att det ska komma en uppföljare våren 2021 med de tre sista delarna. Helena Bergendahl har gjort ett nytt, fint omslag (tycker hon fått till det så bra med referenser till alla fyra berättelserna) och jag har knåpat ihop ett efterord, där jag bland annat skriver: ”Att berättelsen om Måns och Emma skulle leda till så många utgåvor hade jag förstås ingen aning om när jag skrev den där första boken för över tio sedan. Men så är ju deras kärlek också alldeles särskilt stark. Måns och Emma kommer alltid att vara kära i varandra.”
Nu tar jag långhelg.
tror jag är på rätt väg
tror jag ska till vänster här
tror jag ska in på vägen där tror det är höger efter trädet där tror det är just här
I höst kommer en samling med de fyra första Måns och Emma-böckerna på Nypon: Måns och Emma, första kärleken. Tanken är att det ska komma en uppföljare våren 2021 med de tre sista delarna. Helena Bergendahl har gjort ett nytt, fint omslag (tycker hon fått till det så bra med referenser till alla fyra berättelserna) och jag har knåpat ihop ett efterord, där jag bland annat skriver: ”Att berättelsen om Måns och Emma skulle leda till så många utgåvor hade jag förstås ingen aning om när jag skrev den där första boken för över tio sedan. Men så är ju deras kärlek också alldeles särskilt stark. Måns och Emma kommer alltid att vara kära i varandra.”
