Helt plötsligt håller jag på att skriva på något helt annat än jag hade tänkt mig. Så är det ibland. Och det gör inget!
Plötsligt tog en man tag i mig och föste mig framåt mot en av de mindre båtarna. Vad tänkte han göra? – Här är en till! ropade han. Först ville jag bara komma loss. Men mannen höll ett stadigt grepp om mina axlar. – Du behöver inte vara rädd, sa han. Den här båten för dig i säkerhet. Det var vad han trodde.
Kanske blir det här till något, kanske inte. Kanske blir det något som läses, analyseras, hjälper någon att bättre förstå skriven text. Då behövs förstås en bra lärare. Som här, där före detta läsambassadör Anne-Marie Körling använder min bok Inte ens döden i att vägleda läsning: ”Jag är alltid tacksam för författarens texter och jag ser det som min möjlighet att undervisa i samspel med författaren. Det handlar om en mycket varsam pedagogik. Inte en mall av frågor. Utan en möjlighet att gå fram och tillbaka i texten många gånger. Innan eleverna är bekanta med formen kan jag åskådliggöra hur jag resonerar och därmed bjuda in eleverna i vårt sätt att tänka om det vi läser.”
Det är en ära när ens text används i sådana här fall.
Första recensionen på min kommande diktsamling Samtidigt, inuti har kommit! Eva Lexell Törnblom ger boken 4 av 5 i BTJ-häftet och skriver:
”Det är lika naket som att läsa någons dagbok där funderingar kring relationer, utanförskap, vänskap, kärlek och psykisk ohälsa blandas med vardagsverklighet utan att vara det minsta pladdrigt. Slutkänslan är en acceptans i osäkerhet, stora känslor och funderingar. En sorts hopp i att våga och frivilligt vara vilse i sig själv och stå någorlunda lugn i det.”
Det var roligt att läsa! Kul också att Eva kommenterar Saras fantastiska omslag: ”Omslaget till Samtidigt inuti är kraftfullt, tveklöst och snyggt i personligt skarpa bokstäver och symboler […]”
Boken kommer på Rabén & Sjögren i slutet av juni!
Jag hade diktverkstad förra veckan med sexorna på Internationella Engelska Skolan här i Lund, och sista uppgiften var att skriva en dikt där första raden var ”kan du se mig”. Jag själv skrev så här:
Idag kom nyheten att min pocket Helt fantastiskt är en av månadens böcker i Barnens bokklubb! 9-12-åringarna som är med får även Agnes Evander och de dödas sjö av Anna Lundgren. (Eller, det är ju min gamla bok som är bonusboken, men i alla fall!) Kul när en gammal goding får möjlighet att nå nya läsare. Jag får ofta frågan på författarbesök vilken som är min bästa bok och då brukar jag svara just den här boken. Jag tycker jag är bäst på att skriva korta berättelser.
Nu står dock en roman på tur att bli skriven, och om planerna håller blir det en ny bok om Skogsbingelskolan. Det är nämligen en annan fråga jag ofta får: När kommer nästa del av Monsterskolan? Svaret på den frågan är 2024. Om allt går som det ska, alltså. Kanske kommer det här med, kanske inte:
Jag hade precis börjat räkna det första talet när Cina kom in genom dörren. ”Förlåt att jag är sen”, sa hon och smällde igen dörren så hårt att alla tittade upp. Ändå log Nina åt henne. ”Det är bra, Cina. Du kan börja räkna här.” Hon visade var vi var någonstans i boken och Cina nickade, frågade något jag inte hörde. Fick väl samma förklaring som vi andra redan fått. Vi som kommit i tid. Hon skulle säkert inte få någon anmärkning för sen ankomst. Alla gillade Cina. Hennes självsäkerhet sprudlade ur henne och bländade alla. Fast inte mig. Jag tyckte bara hon var stöddig. Jag återgick till mattetalet. Det tog ett tag innan jag kunde koncentrera mig på det igen.
Jag fick också en idé till en roman som jag troligen tar tag i när den här är klar. Det blir en ny version av en av världslitteraturens stora klassiker … Men vilken berättar jag inte just nu.
Jag har många författarbesök just nu, allihop från mitt lilla arbetsrum. Det som är bra är att om jag vill visa något är det ofta bara att sträcka ut handen och ta det. Till exempel det första numret av Spindelmannen från 1978. Men trots att dagarna fylls av författarbesök har jag ändå hunnit skriva lite. Jag fick faktiskt en strålande idé under ett av besöken då eleverna och jag (jag skriver alltid när eleverna gör det) skulle hitta på en superhjälte. Det här kan bli något, tror jag:
Så kom en våg, högre än alla de andra, och jag var helt säker på att vi skulle kantra. Det gjorde vi inte. Men kanske skulle nästa våg välta omkull oss. Eller nästa igen. Jag tittade på Sana. Hon skulle inte ha en chans om hon hamnade i vattnet. Jag hade svurit på att aldrig använda mina krafter igen. Men jag kunde inte sitta still längre. Jag måste göra något! ”Sitt ner!” ropade någon när jag reste mig, men det struntade jag i. Jag gick fram till relingen. Såg bakåt och upptäckte att Sana tittade på mig. Jag blinkade och log mot henne. Sedan kastade jag mig i vattnet med huvudet före.
Siv Widerberg är död, 89 år gammal. Hon har betytt mycket för mitt skrivande. Förutom sina egna böcker var hon en flitig antologiredaktör, bland annat till Kärlek och uppror som fick mig att börja skriva egna dikter. Hennes egna dikter har också varit en stor inspiration för mig, och hennes och Cecilia Torudds bilderböcker om Daghemmet Rödmyran läste vi om och om igen härhemma när barnen var små.
För elva år sedan när vi precis hade flyttat, insåg vi att en läckande blomkruka hade missfärgat vårt linoleumgolv. Bäst vi stod där och funderade på om det gick att göra något åt fläcken ringde Siv. Hon ville ha en hamsterdikt till antologin Barnens lilla djurbok. Det var skönt att få något annat än den där fläcken att tänka på. Jag skrev två dikter och skickade dem, Siv valde den ena. Vila i frid, Siv.
Lilla hamster, så liten, så liten i min hand
och ändå så levande.
Tänk, lilla hamster, att jag håller ett helt liv i min hand,
Skriver på en ny spökhistoria. Det är inte många dagar kvar innan sommarledigheterna nu.
Hon tittade ut över sjön. Hon var verkligen blek, flera av hennes blodådror syntes genom huden. – Jag lade märke till dig förra veckan, sa jag. Hon log hastigt. – Jag tyckte väl jag såg någon. Var det du? Jag nickade. – Jag blev lite rädd faktiskt, sa hon. Så jag … försvann. Hennes röst var fjäderlätt, så nära en viskning man kan komma. Men jag tyckte om den.
Mårten Melin 