Ren bokmagi och läslycka

I Akademibokhandelns tidning Läs tipsas om Isdrottningen! Och på Instagram skriver Helsingborgs bibliotek apropå boken att ”Mårten Melins böcker om världen kring Skogsbingelskolan är ren bokmagi och läslycka”. Det kan jag leva länge på!

Nästa år ger jag ut min åttonde diktsamling. Här är två dikter som kanske hamnar i den nionde.

•
jag vet inte vart
jag ska ta vägen

men här vill jag bara
inte vara kvar

ser mig om och
ger mig sedan av

inåt

stänger,
låser

•
världen ni erbjuder
är inte längre
för mig

från och med nu
skapar jag
min egen värld

Gillade inte att läsa, nu älskar jag det

Det kom ett brev från en nioårig läsare: ”Innan jag började läsa Spöksystrarna så gillade jag inte att läsa. Nu älskar jag det.” Det är faktiskt lite svårt att förstå. Att någon börjar gilla läsning för att de läst något jag har skrivit. Det är stort, riktigt stort!

Jag har flera manus inne hos förlag, och ett par som kommer att skickas innan jul. Kanske kan någon av dem också få någon att börja gilla läsning? För det är ju rätt oslagbart, det här med att läsa … (Skriva också, för den delen.)

Ibland känner jag mig som honom. Som om jag också har en hemlig identitet. En superhjälte som bara väntar på att komma ut.
Jag vet att man inte kan ha superkrafter på riktigt.
Men att se ut som Mirakelpojken.
Att förvandla sig till någon som alla beundrar, som alla ser upp till.
Vem beundrar mig nu?
Mamma räknas inte.

Sjöröverier för hela slanten

Här hemma är det sjöröverier för hela slanten! Så här låter det i I kung Kaans klor, arbetstiteln på det andra Jolly Anne-manuset:

– Land i sikte!
Det är Tom i utkiken som ropar. Vi är snart framme vid kung Kaans ö! Jag är både lättad och rädd. Jag har sovit dåligt eftersom jag varit så orolig.
– Vad har vi för plan, kapten? frågar styrman Gibbs.
– Styr in i hamnen! Vi låtsas att vi är ett vanligt handelsskepp.
– Men … vad ska vi sälja? frågar Gibbs.
– Vad har vi? frågar Mary.
– Rom, men …
– Bra, då säljer vi det!
Styrman Gibbs ser inte glad ut. Rom är alla sjörövares favoritdricka, och han hade nog gärna haft den kvar ombord.
– En sak till, säger Mary.
– Ja, kapten? säger Gibbs oroligt, som om han tror att Mary vill sälja hans pipa också.
– Hala den där! säger Mary och pekar upp mot Jolly Roger, sjörövarflaggan. Vi behöver ju inte varna kungen i onödan att han snart får besök av pirater!

Första boken om Jolly Anne, Kapten Kidds skattkarta, kommer i mars på Hippo förlag. Johanna Kristiansson illustrerar! Meningen är att bok två ska komma i mars 2020.

Och apropå illustratörer, så roligt att Emma AdBåges Gropen fick Augustpriset! Jippi! Emma illustrerade mina tre första böcker och har gjort många av mina omslag sedan dess.

Vuxenpoesi

För första gången på väldigt länge har jag fått dikter för vuxna publicerade! Det är i senaste numret av Ad Lucem som jag har med en liten diktsvit med titeln Sand som tid, genom mina fingrar. Det är Peter Björkman som är redaktör för Ad Lucem, och han var faktiskt den första som publicerade mig över huvud taget, för 27 år sedan i diktantologin The Flowers 1991.

Mårten i Luxemburg

Nu är jag hemkommen från Luxemburg där jag besökte Europaskolan och fyra svenskspråkiga klasser. Och min gode vän Per som jag gick skrivarlinjen med! Det är alltid intressant att se skolor utomlands, och den här var jättestor med flera tusen elever. Lunchen var cheeseburgare och lärare var välkomna att dricka vin till maten …

Luxemburg är jättefint med en lummig ravin rakt genom staden. Jag var bland annat inne i Bock casemates, ett slags underjordiska gångar i en gammal fortruin, där jag nästan gick vilse. Men en spännande upplevelse! Och på konstmuseet såg jag Massimo Stanziones fina Maria Magdalena.

På tågresan satt jag bland annat och redigerade en text som ska bli fin bok så småningom:

Jag kastade en sista blick på huset. Jag gissade att den som bodde där var för gammal för att orka ta hand om en så stor villa. Den hade nog varit riktigt fin en gång i tiden.
Vi vek av in på en liten stig. Samtidigt kom de första regndropparna.
”Vi skulle kanske tagit med ett paraply?” sa Ninni och tittade upp mot himlen som nu var full av mörka moln.
Jag insåg att om vi verkligen hade haft ett paraply skulle det varit svårt att hålla det i blåsten som blivit värre.
”Äsch, det blir kanske inte så farligt”, sa jag.
Så fort jag sagt det började det regna på riktigt.
”Du får nog inte jobb på SMHI”, sa Ninni och skrattade.

Det var terminens sista författarbesök. Nu återstår två veckors skrivande, sedan är det sommarlov för den här författaren …

En klassisk spökberättelse

Ibland går skrivandet så långsamt! Det kan gå veckor utan att jag får ner något vettigt på pappret (ja, eller i dokumentet). Men så finns det andra tillfällen. När det bara rasslar till. Som nu när manuset till Vintage går mot sitt slut.

Flickan tittade upp, såg skrämt på mig och gjorde sig redo att springa därifrån.
”Lugn”, sa jag. ”Jag är inte farlig.”
Hon slappnade av, tittade ner på korset igen. Torkade ögonen med klänningsärmen.
”Han var hungrig”, sa hon. ”Är det ett brott?”
”Vem var hungrig?” frågade jag.
”Far. Vi var alla hungriga. Jag är det ännu.” Hon såg upp på mig. ”Har du något att äta?”
”Tyvärr”, sa jag. ”Jag önskar att jag hade.”
Flickan sa inget mer, bara tittade på mig. Så blev allt svart igen.

Jag har så klart skrivit om spöken tidigare men det här känns mer som en klassisk spökberättelse. Jag tror att det blir riktigt bra.

 

Vintage

Idag skriver jag på en spökhistoria med arbetstiteln Vintage:

Mamma satte sig med datorn i vardagsrummet, så jag drog ner rullgardinen och körde igång min också. Jag hade spelat Minecraft sedan jag var åtta, men medan mina klasskompisar börjat med andra spel hade jag bara fortsatt. Hela städer gjorde jag, med hus, slott, sjöar … Just nu höll jag på med mitt största bygge någonsin, en enorm borg med fyra höga torn med rum, vallgrav runt omkring, och en stor borggård där jag stängt in ett gäng zombies.
Men … vad var det här? Mitt på borggården stod något som jag inte byggt. Det var som ett lågt, runt torn av sten. På det platta taket stod något som såg ut som tre skorstenar, mellan dem gick det träbjälkar, ovanifrån bildade de tre bjälkarna en triangel. Jätteskumt! Hade någon tagit sig in i min värld och gjort det här? Men hur? Det var en dörr i tornet, innanför fanns en trappa som ledde upp på tornets tack.
Då hörde jag en ny suck bakom mig. Hjärtat for upp i halsen och jag svängde runt på stolen. Jag hann tänka att det kanske var mamma som kommit in på rummet. Men det var ingen där.
Jag vände mig mot datorn igen. Vem hade byggt det här? Och vad var det egentligen för något? Jag tittade på tornet i kanske tio sekunder. Sedan slog jag sönder det tills ingenting fanns kvar.