Pianisten och kompositören Stefan Nilsson är död. Han gjorde musiken bland annat till Pelle Erövraren och Så som i himmelen. Jag träffade Stefan och hans fru Lotta när jag var inbjuden till Barnkörveckan på Fårö och minns dem bägge med värme, de fick mig verkligen att känna mig välkommen. Stefan tonsatte flera av mina dikter och resultatet blev så väldigt bra.
Vila i frid, Stefan.
På en av mina första Rabén & Sjögren-fester (det var i Göteborg, i anslutning till Bokmässan) hamnade jag bredvid en mycket trevlig kvinna. Jag uppfattade aldrig hennes namn men vi pratade på om både det ena och det andra. Plötsligt säger hon: ”Ja, när jag skrev den första Spöket Laban-boken …” Jag minns inte slutet på den meningen för jag blev helt paff: Jösses, här har jag suttit och pratat en bra stund med INGER SANDBERG utan att veta om det! En legend!” Jag vet inte om Inger såg hur starstruck jag plötsligt blev men i så fall låtsades hon som ingenting. Sedan skickade vi böcker (och, i Ingers fall, filmer) till varandra, signerade givetvis. Mina barn hade för vana att ta med böcker till förskolan och jag undrar om personalen såg att en och annan var signerade av en mycket berömd författare …
Idag läser jag i tidningen att Inger är död. Det är sorgligt, men jag vill tacka för den trevliga pratstunden. Och vila i frid, Inger.
Idag blir det något helt annat på bloggen – nämligen Dusty! En del av er kanske vet att jag samlar på leksaksfigurer från 70- och 80-talet, och det har mest blivit manliga sådana: Big Jim, Fighting Furies, Masters of the Universe … Jag har inte riktigt hittat någon kvinnlig figur jag verkligen gillat. Förrän nu!
Dusty var leksaksföretaget Kenners svar på Barbie, och det verkar ha gått helt okej i några år i mitten av 1970-talet. Dusty är mycket stadigare och tyngre än en Barbie, och har faktiskt en så kallad action feature: hon kan, precis som Skeletor och de andra i Masters of the Universe, svinga på överkroppen! Mycket praktiskt när det är dags att spela golf, volleyboll, softboll eller tennis!
Första året kom det nio askar: de fyra sportgrenarna med och utan figur, samt en lyxförpackning med docka, två sportattiraljer samt kvällsklänning med vinstpokal! Den sista asken la jag vantarna på häromsistens, det är den stora förpackningen till höger i bilden. Året därpå fick Dusty en vän, afroamerikanen Skye, och en hel drös av kläder och tillbehör. Varianter på Dusty kom även i Tyskland, Australien och England, men det är den här första versionen jag gillar bäst.
Jag tror inte Dusty någonsin såldes i Sverige, men helt säker är jag inte. Hemma hos mig finns hon i alla fall!
En av min barndoms största läsupplevelser var Dr Jekyll & Mr Hyde. Inte Robert Louis Stevensons originalbok, som jag visserligen läste senare med stor behållning, utan en serieversion utgiven av Atlantic Förlag sommaren 1978. Eftersom den distribuerades som serietidning och bara gick att köpa under juni månad måste jag ha varit fem och ett halvt när jag fick den. (Jag köpte också Spindelmannen då och då vid denna tid.)
I denna adaption förstår läsaren från början att Jekyll och Hyde egentligen är samma person. På så sätt är den mer lik de klassiska filmerna (från 1920, 1931 och 1941) än romanen, där det först är mot slutet den stora hemligheten avslöjas.
Jag har alltid tyckt att denna version är fantastiskt vältecknad, och förstod långt senare att det var den filippinske tecknaren Nestor Redondo som höll i pennan. Hans bildlösningar, svärta och tunna linjer är inget annat än mästerliga. Och hans Hyde kommer alltid att vara så jag föreställer mig Jekylls onda jag. Min bror Staffan hade Auroras modell ”Dr. Jekyll as Mr. Hyde” och jag undrar om inte den var en inspirationskälla för Nestor.
Atlantics tryck är dock inte det bästa, och även om min dröm vore en originalsida ur boken, tänkte jag att det kanske inte vore någon dum idé att få tag i originalutgåvan av serieboken. Det visade sig att den var utgiven 1973 av Pendulum Press, och mycket riktigt, trycket är betydligt bättre! Så nu, sisådär 44 år efter att jag läste den första gången, kan jag än mer njuta av Nestor Redondos fantastiska teckningar. Dessutom fick jag veta att adaptionen är gjord av manusförfattaren Kin Platt, och faktiskt är den omnämnd i wikipediaartikeln om honom.
Den amerikanska originalutgåvan innehåller läsförståelsefrågor, så det verkar som om den använts i skolor i USA. Något jag inte tror skedde i Sverige!
Vill ni läsa min variant av Dr Jekyll & Mr Hyde heter den Jamila och Hasna och finns i novellsamlingarna Liksom helt magiskt och Helt fantastiskt.
Som jag skrivit om tidigare tyckte jag mycket om pirater när jag var liten. Här är en annan serie leksaker på temat som jag hade när det begav sig. Play Flixies fanns som westernfigurer, poliser, brandsoldater, byggjobbare och astronauter. Och så sjörövare! Med sin gummikropp var de väldigt välartikulerade, åtminstone tills ståltråden inne i plasten bröts av …
Man får nog kalla Play Flixies en konkurrent till Playmobil, utan att vara någon större match för Playmobil skulle jag tro. Annars var sådana här böjbara figurer ganska populära i slutet av 70-talet/början av 80-talet, jag minns ett par varianter av Pink Panther som många hade, liksom Hulk och Spider-Man.
Här har någon kreativ människa gjort korta stop-motionfilmer med Play Flixies, och det får man säga att de är väl anpassade för!
Siv Widerberg är död, 89 år gammal. Hon har betytt mycket för mitt skrivande. Förutom sina egna böcker var hon en flitig antologiredaktör, bland annat till Kärlek och uppror som fick mig att börja skriva egna dikter. Hennes egna dikter har också varit en stor inspiration för mig, och hennes och Cecilia Torudds bilderböcker om Daghemmet Rödmyran läste vi om och om igen härhemma när barnen var små.
För elva år sedan när vi precis hade flyttat, insåg vi att en läckande blomkruka hade missfärgat vårt linoleumgolv. Bäst vi stod där och funderade på om det gick att göra något åt fläcken ringde Siv. Hon ville ha en hamsterdikt till antologin Barnens lilla djurbok. Det var skönt att få något annat än den där fläcken att tänka på. Jag skrev två dikter och skickade dem, Siv valde den ena. Vila i frid, Siv.
Lilla hamster,
så liten, så liten
i min hand
och ändå
så levande.
Tänk, lilla hamster,
att jag håller
ett helt liv
i min hand,
hela ditt liv,
ett gyllene,
levande liv.
2003-2004 arbetade jag som bibliotekarie på Lunds stadsbibliotek. Jag fick då en fråga om en gammal ABC-bok som började sä här:
Apan kommer från Afrikas land. Ankan står och väntar på strand
Eftersom jag inte hade en aning om vad det var för en bok la jag ut frågan på Biblist, en e-postlista för bibliotekarier. Sedan hörde jag ingenting. Förrän nu. Förra veckan fick jag nämligen svar per mejl från Svea Andersson i Eksjö. 16 år efter att jag ställde frågan! Internet kan verkligen vara fantastiskt.
Svea skriver att hon fick denna sagobok 1943 eller 1944 av sin farbror Alfred Alexandersson, som hade en liten pappershandel i Nol utanför Göteborg. Svea var då sju, åtta år och deklamerade högt ur boken, ibland till sina storasystrars leda. Därför satte den sig i huvudet på Sveas storasyster Stina.
”Hon har ett mycket gott minne”, säger Svea.
Det vill jag lova. Stina Johansson (liksom Svea född Alexandersson), född 1930, kunde återberätta hela boken ur minnet, med Sveas hjälp. Otroligt!
Svea skriver vidare:
”Boken eller häftet fick vi under krigstiden och den bokliga mångfalden var inte särskilt stor i ett lantbrukarhem. Allt var ju ransonerat då, så glädjen var stor när jag fick ABC-boken. Men jag kunde inte läsa flytande utan Stina som var tonåring fick hjälpa mig. Jag läste ideligen och tjatade dessa verser så alla var hjärtligen trötta på mig. Men alla syskonen kom väl ihåg ABC-boken men bara Stina kunde alla verserna. Några fick vi hjälpas åt med, men jag tror det är nästan original. Boken var ett häfte i A4-format med härliga färgglada teckningar. Tänk om jag hade haft det kvar!”
Jag har letat på internet efter boken, och enligt Libris kom det 1943 en 16-sidig bok med titeln Barnens ABC-bilderbok, skriven av en V. Pettersson. Kanske är det den.
Vem som ställde frågan till mig för 16 år sedan minns jag inte. Men texten kommer här, tack vare Svea Andersson och Stina Johansson. Och om någon som läser det här också kommer ihåg boken, eller rent av har den, mejla gärna!
Apan kommer från Afrikas land. Ankan står och väntar på strand.
Barnen kan niga fint och bocka, och vackra blommor på ängen plocka.
C är i cykel för liten och stor. Cykla kan store och lillebror.
Dockan ska sova och vara snäll, så sjunger Dora varenda kväll.
Elefanten har betar som du vet. Snabeln brukar han här som trumpet.
Fyra små flickor i rad så lång, viftar med flaggor och sjunger en sång.
God dag fru gris god dag fru gås! Hur mår fru gris? Tack bra förstås.
Häxan är just inte rar, när hon Hans och Greta tar.
Indianen grym och vild, skådar man på denna bild.
Jultomten kommer med säcken på rygg, julklappar får inte den som är stygg.
Kalle kanin är förtjust i kål, äter ibland mer än han tål.
Lilla lammet vill inte smaka lilla Lasses pepparkaka.
Månen lyser på himlen ner på Misse som sitter på muren och ler.
Näktergalen sjunga vill, högt i skyn han slår sin drill.
Ormen slingrar fram så glatt men pojken får han inte fatt.
Prins och prinsessan från pepparkaksland, rider på pepparkaksbocken ibland.
Bokstaven Q kära du, användes nästan aldrig nu.
Riddaren i randig kolt, rider på sin häst så stolt.
Sotaren sitter på skorstenens topp, tror att han nästan till solen når opp.
Trollmor tar sina ungar i svansen, när hon dem svänger runt uti dansen.
Ugglemor är gammal och klok, lär sina ungar ur A B C-bok.
Vaktparaden Tam-tara-tam, stolt och käckt här tågar fram.
X är i Axel, X är i yxa, X är också i pojkens byxa.
Yrhätta mamma ibland mig kallar, när yr och yster jag dansar och trallar.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur.
Åka släde efter häst, tycker alla barn är fest.
Älvorna dansar i slöjor på ängen, när alla barnen sova i sängen.
Örat hör och Ögat ser. Åh, mamma får vi höra mer!
Ibland på författarbesök får jag frågan: Vad gör jag på fritiden? En av de sakerna jag gör är att jag samlar på leksaker – mest från 1970-talet. Bland annat Mobile Action Command! MAC som de också kallades tillverkades av leksaksföretaget Matchbox, som också gjorde Fighting Furies som jag skrivit om tidigare här på bloggen.
Ursprungligen bestod serien av sex små räddningsfordon med varsin figur. Senare tillkom ett högkvarter i form av ett berg (som faktiskt påminner lite om Castle Grayskull), en stor van och en båt. Efter något år ersattes figurerna av några som var något större, då passade Matchbox även på att designa om de små lådorna. Samtidigt kom också ytterligare tre små fordon, och ett togs bort. Fantastiskt lekvärde i och med att man fick en rörlig figur, ett fordon, och ett gäng tillbehör för en hyfsat billig peng.
Jag var nere och rotade i källaren för ett tag sedan och då hittade jag den stora gula bilen och två mindre. Min pappa jobbade i stan när jag var liten och han lovade att gå förbi leksaksaffären Stor & liten och köpa en van till mig, och en till min bror Thomas. Vi måste ha sett dem i en leksakskatalog, och antagligen var de på rea … I den ena bilen saknades dekaler, men min fiffiga bror ritade helt enkelt egna – se bilden! Nå, jag putsade upp min van och den blev som ny. Bra kvalité, helt enkelt! Men så är det ju Matchbox också.
1979 slutade svenska leksaksbutiker att sälja krigsleksaker, och eftersom några av MAC-fordonen var militärfärgade togs de också bort från hyllorna. Något jag minns grämde mig eftersom jag åtminstone hade velat ha den lilla lyftkransbilen – som inte var militärgrön.
Första delen av titeln på den här bloggposten kommer från beskrivningen av MAC-högkvarteret från Matchbox egen katalog 1977. Vill ni läsa mer om Mobile Action Command finns det en utmärkt sida här.
Det är min egen samling på fotografierna i bildspelet här ovan. Och ja, jag vet att jag inte har båten. Ännu …
Husets hjärta får fyra av fem KP i senaste KP. ”Boken var spännande och hade mycket action. Jag ville fortsätta läsa för att se vad som hände”, skriver den elvaåriga recensenten. Men också att det var synd att den var så kort. Det är ju förstås lite meningen med boken, att den inte ska vara så lång, men jag tar det ändå som positiv kritik att man som läsare vill ha mer.
Apropå KP köpte jag ett gäng gamla Kamratposten från 1971 och kunde konstatera att mycket är sig likt i tidningen: det är insändare, önskebilder, artiklar om världen, serier, frågor om sex och pyssel. Till exempel medverkar Rune Andréasson på pysselsidorna, det här är åren strax före Bamsetidningen börjar ges ut, så det kanske satt fint med lite extra pengar. Några år senare behövdes det inte mer.
Och så låter Svenska Förläggareföreningen meddela att Akta bajset! är den sjunde mest sålda barnboken i Sverige. Åtminstone var den det förra veckan. Det var vad man kan kalla en skitrolig nyhet.
Nu håller jag påsklov! Vi hörs om en vecka lite drygt.
Det var ganska många som gick på mitt aprilskämt på Facebook igår (det var också ganska många som inte gick på det):
Jag har fått Svenska Akademiens nyinstiftade pris för barnboksförfattare, Lirpapriset! ”Vi kom på att litteratur för barn faktiskt också är litteratur”, säger ständiga sekreteraren Mats Malm. Priset består av 300 000 kronor och en statyett av krossat glas. Tack, Svenska Akademien!
Lite senare la jag till det här:
EDIT:
Såg att jag skrev fel i festyran, priset heter egentligen Lirpa Lirpa-priset, naturligtvis namngivet efter den legendariska finska barnboksförläggaren med samma namn. Tack för alla grattis!
Och i morse detta:
EDIT 2:
Nämen, vänta nu … Lirpa Lirpa baklänges blir ju …!
Jag hoppas ingen lurad blivit alltför arg, mina djupaste ursäkter i så fall. (Fast jag tycker verkligen att Svenska Akademien kunde dela ut lite fler stipendier till oss som skriver för barn och unga. Statyetten av krossat glas kan jag dock vara utan.)
Något som däremot är sant är att det blir en Spöksystrar-affisch, tack Sofia Bengtsson på Rabén & Sjögren för detta! Den blir i A2-storlek med omslaget till Spökhästen på ena sidan (lätt modifierad) och en fin bild på Maj och Nila på andra sidan tillsammans med alla hittills utgivna delar i serien. Perfekt att sätta upp på t ex skolbiblioteket. Jag lovar att säga till när den finns på riktigt.
Plus att jag lovar att inte skämta igen. Förrän kanske nästa 1 april.
PS. Ingela Korsell, författare till PAX-böckerna, tyckte fler barnboksförfattare skulle använda sig av skämtet som en liten protest och ”kidnappade” det. Följden blev att en journalist från en radiostation ringde och ville intervjua henne angående det fina priset!
© Foto Bodil Johansson Elakkanin Photography
Mårten Melin 