Arkiv | Något helt annat RSS feed for this section

Jakten på den riktiga Kapten Kidd/Mårtens bokhylla del 2

14 Apr

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag antar att jag gillade sjörövare redan innan jag som femåring fick den coola figuren från Matchbox: Kapten Kidds spöke. Figurens förpackning är en kista, vilket ökade lekvärdet avsevärt. Det finns dessutom ett fint tillbehörsset: Kapten Kidds skatt.

Hursomhelst, för femton år sedan läste jag den här spännande boken: The Pirate Hunter – The True Story of Captain Kidd av Richard Zacks. Zacks har verkligen gjort grundlig research och nystar genom gamla dokument fram berättelsen om en kapten som inte alls var pirat, utan kapare. Det är en berättelse som ersätter myter med fakta, vilket inte gör den mindre spännande.

I fängelset ritade Kidd en karta som han sa visade vägen till hans gömda skatt. Om skatten verkligen fanns eller om kartan bara var ett desperat försök att klara livhanken vet vi inte. Men i nästa års Jolly Anne: Kapten Kidds skattkarta dyker kartan upp. Och eftersom det då är frågan om skönlitteratur finns det en skatt också …

Livat i Helvetet/Mårtens bokhylla del 1

9 Mar

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tänkte då och då här i bloggen visa upp några av mina favoritböcker. Och vi börjar i Helvetet, närmare bestämt med boken Diableries – Sterescopic Adventures in Hell. Vad är då detta?

I Frankrike i mitten av 1800-talet blev det populärt med 3D-fotografier som man tittade på i speciella stereoskåp. Det dröjde inte länge förrän det dök upp bilder på annat än fina byggnader. Den här maffiga volymen, sammanställd av bl a Brian May (ja, den Brian May), innehåller ett flertal konstnärers fotografier från Helvetet! Eller, foton på modeller av Helvetet, kompletta med Djävulen, Fru Satan och ett hel massa benrangel. Bilderna är läskiga, underfundiga, satiriska och framförallt väldigt roliga.

Det följer med ett stereoskåp som man tittar på bilderna genom, och det är himla coolt när 3D-effekten, efter att ögonen vant sig, slår till! När bilderna ursprungligen publicerades på 18-talet var det med snillrika färgeffekter som först framträdde när man lät dagsljuset träffa bilderna bakifrån. Här i boken publiceras de både i monokrom och färglagd version, samt uppförstorade i 2D.

Diableries gavs ut för fem år sedan av The London Stereoscopic Company och går fortfarande att köpa till ett tjusigt pris.

By the power of Grayskull

31 Jan

IMG_3487.JPGEtt av mina intressen är att samla på gamla leksaker. Sånt jag hade när jag var liten, och sånt jag inte hade men hemskt gärna ville ha.

Jag var lite i äldsta laget när Masters of the Universe kom, åtminstone för att hinna bygga upp en ordentlig samling. Men jag tyckte att Skeletor var en riktigt cool figur, med sitt dödskalleansikte. Jag kommer också ihåg att jag stod och höll i det stora Grayskull-slottet på Stor & Liten i Gallerian i Stockholm och höll på att köpa det … men insåg att jag nog inte skulle leka så mycket med det, så jag ställde tillbaka det.

Just nu i januari har jag fått ihop en komplett samling av de första figurer och lekset som kom 1982. 35 år tog det!

Vill man veta mer om Masters of the Universe-leksakerna rekommenderar jag den informativa webbsidan Battle Ram.

Ni bara måste läsa Ms. Marvel

30 Sep

msmarvelJag har läst Marvel sedan jag var fem men sällan har det varit roligare än nu. Anledningen? Ms. Marvel.

Kamala Khan som hon egentligen heter är den första amerikanska muslimska superhjälten som har en egen tidning. Karaktären är skapad av Sana Amanat, Stephen Wacker, G. Willow Wilson och Adrian Alphona. Sana Amanat är redaktör på Marvel och har jobbat för att starka, kvinnliga karaktärer också ska få ta plats på seriesidorna. Här är en mycket bra intervju med henne. På bilden nedan kan ni se när USA:s president Barack Obama får första samlingsvolymen av Ms. Marvel.

Sana_Amanat_introduces_Barack_Obama.jpgKamala är en vanlig 16-årig tjej som helt plötsligt får superkrafter.  (Hon blir superböjlig och kan göra sig både platt och väldigt stor.) Det låter kanske inte så originellt, men det är nog anledningen till att det är så bra. Det är precis som att läsa Spider-Man, men uppdaterat till vår tid och verklighet. Kamala har väldiga problem med att hinna med både skola och superhjältandet, för att inte tala om hur svårt det blir med det senare när hon får utegångsförbud! Hon är också en riktig superhjältefan och varje gång hon träffar någon av sina idoler blir hon hysteriskt imponerad.

För er som inte läst mycket superhjälteserier kan jag bara säga: Prova! Första volymen (den som Obama håller i) finns att köpa t ex här. Och för er som har läst mycket om superhjältar: Ni kommer att älska Ms. Marvel. Liksom många andra – tidningen som publicerats sedan 2014 är en riktig storsäljare i USA och har också fått flera priser.

Gästinlägg: Mjoppy och Doppy på the Reef

7 Aug

Skärmavbild 2016-08-07 kl. 20.06.54Mjoppy och Doppy är två katter som älskar att bada.
De badar i Skagen, på the Reef, ja lite överallt. Idag ska de åka till the Reef! Mjoppy packade kläder, Doppy packade leksaker. Snart skulle de gå till båten. De gick först till en godisaffär.
Sen gick de till båten. De fick en plats bredvid lekrummet. Mjoppy och Doppy lekte i en timme. De gick och köpte lite mer godis i affären. Sen tittade de på Frost. Sen så gick de ut och tittade. Sen lekte de IGEN. Nu var de framme!!! De kunde se The Reef! De sprang hela vägen till the Reef! Fast när de var framme kom de på att de glömt sin påse med badkläder på båten!!! Doppy sprang tillbaka men båten hade redan åkt. Sen sa Mjoppy att det går att köpa badkläder på the Reef!
mjoppy_doppyMjoppy valde en baddräkt med dödskallar på och Doppy valde en baddräkt med en bild av en djungel. Nu kunde de bada!!! De gick direkt till den stora bassängen. Sen ville Doppy bada i bubbelpoolen inomhus medans Mjoppy åkte rushkanan. Mjoppy skrek! Hon ångrar att hon åkte rushkanan. Sen gick de ut till bassängen utomhus. Nu går vi och beställer pizza sa Doppy. De åt pizza i sitt hotelrum. Det var gott! Sen tog de ett kvällsdopp. När de skulle sova tänkte de att det är tråkigt att de skulle åka hem imorgon.

SLUT!!!

Jag och min kusin har varit på the Reef några gånger tillsammans och skriver den här historian om och om igen och skickar den till varandra.
/Minna

Kapten Kidd anfaller

9 Okt

kiddkidd2kidd3capt_kidd

Jag hade väldigt bra smak när jag var liten. I alla fall när det gäller leksaker. The Ghost of Cap’n Kidd måste vara en av de coolaste leksaker som någonsin gjorts. Och förpackningen en av de mest morbida: riv av fliken så förvandlas den till en likkista att förvara liket i. Men se upp … Under månens ljus förvandlas Kidds kropp till en svärdfäktande hämnare!

Leksaksföretaget Matchbox gjorde denna och andra figurer i mitten av 70-talet och jag var kanske fem när jag fick den här. Kapten Kidd är alltså självlysande, och i mörkret framträder skelettet på (i?) hans kropp tydligt. Jag har faktiskt kvar den fortfarande, och den är om inte sönderlekt så i alla fall ordentligt använd. Det följde också med spännande illustrerade historier till den här och de andra piraterna. Min första bok jag skrev när jag var sex år var kraftigt inspirerad av berättelserna om the Fighting Furies som de kallades. Jag kommer säkert återvända till dem i någon berättelse så småningom.

Figuren ni ser här har jag köpt långt senare. Och idag fick jag hem en till, i den lite tråkigare men väldigt ovanliga amerikanska postorderförpackningen.

Så om någon undrar vad jag gör när jag inte skriver böcker så vet ni nu. Jag samlar på spöken.

För barn, för vuxna

7 Sep

kan_man_HAJI lördags såg jag Obanteaterns uppsättning av Kan man …?, i regi av Ika Nord och baserad på Petter Lidbecks och Lisen Adbåges bok med samma namn. Jag skrattade väldigt mycket och kände mig lätt obekväm för att jag hade så roligt – inte för att det var en pjäs för barn utan för att det var rätt hemska saker jag skrattade åt: ”Kan man cykla nerför ett berg utan att hålla i styret …?” Nej, det går förstås inte. Eller jo, det gör det, men inte utan att slå sig ordentligt …

Jag tänker på pjäsen när jag läser Malin Axelssons artikel om den barnsliga teatern i senaste numret av tidskriften Kritiker (med temat Barn): ”Tänk om vi började kalla ”barnteater” för teater, och påstod att alla ska se den. Det vore bra, för vuxna går verkligen miste om något. Något som tydligen är så hotfullt att det systematiskt kategoriseras ut och förminskas.” Javisst, många vuxna skulle verkligen uppskatta Kan man …? Och visst gäller det även barnlitteratur? Jag tror många går miste om mycket för att de inte tror att barnböcker är för dem.

nummer35Jessica Schiefauer skriver i samma nummer om sina böcker och att hon aldrig har tänkt att de är för barn, hon tycker det känns märkligt att hennes romaner återfinns i kataloger med ”blommor och ballonger på omslaget”. Jag undrar vad hon tycker om Barnbokskatalogen … och jag undrar hur många ungdomar som tar ett exemplar av den.

Samtidigt är jag kluven till att plocka bort prefixet Barn som om det vore fult och mindre värt att det är litteratur/teater/konst etc för barn (när det är för barn, alltså, och inte för ungdomar). Kanske hellre då jobba för att lägga till Vuxen framför all litteratur för just vuxna? Jag brukar hursomhelst kalla mig för författare, inte barnboksförfattare. Och mina romaner är just romaner, inte kapitelböcker. Det blir lite som en ursäkt annars, att det inte är värt att kallas det det är. Varken mer eller mindre. (När jag gör författarbesök funderar jag för övrigt ibland på hur gamla elever är när de slutar kalla sig själva för barn.)

Malin är för övrigt ny chef för radioteatern och augustprisnominerades förra året för Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn. För snart 25 år sedan ingick jag i poesigruppen Brinnande blommor. Det gjorde Malin också.