En av Sveriges mest populära

Idag har jag fått en hel drös BTJ-recensioner, tack Lotta och Karin för det! Jag är inte nöjd med att fina Spöksomrar får en trea i betyg, men själva omdömet tycker jag inte stämmer med siffran. Per Berg skriver:
”Novellerna är alla bra och välskrivna, med god gestaltning av miljöer och karaktärer. De är ganska spännande, om än aldrig särskilt läskiga, där skildringar av vänskap, ny förälskelse och förhållanden till föräldrar förmedlas bland det övernaturliga. Författaren Mårten Melin är en av Sveriges mest populära barn- och ungdomsboksförfattare med en diger produktion av goda böcker. Spöksomrar är inget undantag.”

Det låter väl mer som en fyra, va? Om andra Jolly Anne-boken I kung Kaans klor skriver Hillevi af Klint:
”Typsnittet på texten är stort och luftigt. Handlingen är enkel och allt sker mycket snabbt. Boken är en småtrevlig äventyrsberättelse med barnperspektiv och smått humoristisk, men kanske ingen av Mårten Melins bättre böcker. Historien är lite väl enkel och oförarglig, varav den största behållningen är när den fruktade kung Kaan visar sig vara ett tjurigt och bortskämt barn. Det fick i alla fall mig att dra lite på smilbanden.”

Tur att hon tyckte att boken har barnperspektiv, det brukar vara en fördel i barnböcker … I kung Kaans klor får också en trea, liksom fjärde Monsterdeckarna Attack från yttre rymden. Om den skriver Staffan Engstrand:
”Det är högt tempo och Jimmy Wallins tydliga illustrationer i lite grälla färger följer händelseförloppet väl. Den kortfattade texten består till stor del av dialoger som samverkar med friliggande pratbubblor. Det är lite trist att Attack från yttre rymden utmynnar i att rymdvarelserna slokörat får bege sig hemåt igen, att det inte verkar möjligt att nå samförstånd. Berättelsen har ett fint flyt, men en något tråkig avslutning.”

Ja, sånt skriver i alla fall folk aldrig om vuxenböcker, att det är tråkigt när det inte slutar med att alla är vänner … Måste det vara 100 procent happy end varje gång bara för att det är en barnbok? Jag bara frågar.

Tre recensioner och tre treor, blir jag nedslagen? Nä, jag är ju ”en av Sveriges mest populära barn- och ungdomsboksförfattare”, jag väljer att ta fasta på det … Och jag är väldigt nöjd med alla tre böckerna. Man kan inte göra mer än sitt bästa.

Underfundig och rolig

Martina Montelius skriver om Akta bajset! i Expressen idag:
”Beträffande Mårten Melins och Hanna Albrektsons ”Akta bajset!”, avsedd för de allra minsta, har jag en fråga: varför? Budskapet i boken är ingalunda att vi ska visa bajset aktning, eller akta oss för att göra det illa. I stället är verkets credo att bajset är något vi bör akta oss för. Visst kan jag förstå att det finns en tid och plats för allt, men jag är osäker på att beröringsskräck inför spillning är rätt känsla att inducera i vårt uppväxande släkte. Jag skulle snarare uppmuntra välavvägd nyfikenhet. Med det sagt uppskattar jag det rika prisma av bajsvariationer illustrationerna bjuder på. Alla kan bajsa, och antropocentrism hör således inte hemma i konstnärliga uttryck kring stjärtpastejernas artrika fauna.”

Jag tycker kanske att Martina hakat upp sig för mycket på titeln, tvärtom tycker jag boken verkligen handlar om nyfikenhet på olika sorters bajs. Och det brukar inte vara så roligt att trampa i en hundskit …

Då var det roligare att läsa Bibliotekssatsningens inlägg om boken på Instagram: ””AKTA BAJSET!” är humor i pekboksformat. Mårten Melin har tillsammans med Hanna Albrektson skapat denna lilla pärla. Man kan lugnt säga att det är en sparsmakad text. De enda orden som förekommer i boken är utropet ”Akta bajset!”. Bilderna är i sin tur mycket uttrycksfulla. — En underfundig och rolig bok, särskilt för de yngsta.🧡 Underbar!”

Sydsvenskan tipsade också om boken igår och beskrev den som en ”underhållande bilderbok för de allra minsta om djurs olika fekalier”. Ja, det räcker väl gott så?

 

 

 

Finess och ett starkt barnperspektiv

På Instagram går det att hitta många boktips och recensioner. Ibland blir det lite korthugget men Barnboksfamiljen skriver utförligt och initierat. De har läst mina två senaste böcker och gett båda 4 av 5 i betyg:
”Akta bajset” kan vid en första snabb genombläddring verka vara en enfaldig bok då det enbart är titelns två ord som upprepas gång på gång. Men när du verkligen sätter dig med ett yngre barn och tar dig tid att verkligen uppleva boken – ja då upptäcker man en rolig bok som skapar samtal med barnet. Berättelsen har en sån finess och ett starkt barnperspektiv. — Utifrån ett normperspektiv så får vi möta en mångfald av människor när det kommer till exempelvis hudfärg, ålder, kroppsstorlek, bra! Barnet i boken är heller inte könat. Detta är verkligen en bok att upptäcka tillsammans med barn. Samtala, fundera och SKRATTA tillsammans! Stor tumme upp!”

”Vi har läst den nionde boken i serien ”Spöksystrar” som handlar om Nila och hennes käraste vän Maj – som också råkar vara ett spöke. Serien som ofta har ett relationellt fokus med lite lagom mysryslig spökstämning till (min mellersta är lättskrämd men gillar fortfarande Spöksystrar). — Jag högläste boken för I (6,5 år) och A (9,5 år) och bägge två ville fortsätta lyssna till slutet. A börjar dock bli lite för stor för berättelserna och var därför inte särskilt begeistrad – men ville ändå lyssna, så på något vis borde ju även han ha uppskattat berättelsen precis som lillasyster.”

Och så skrev jag om ett fint minne till Lunds stadsbiblioteks 50-årsjubileum. Ett jubileum som kom av sig i dessa corona-tider, men vid ett besök på bibblan hittade jag det uppsatt på en skärm. Jag baserade min text på ett blogginlägg som du hittar här. Så här lyder den uppsatta texten:

I den norska filmen Elling lägger huvudpersonen sina dikter i mataffärens pastapaket. I hemlighet, alltså. En ej namngiven reporter på tidningen Lundagård såg också den där filmen. Och sedan hände det här:
”Det trillade ut någonting ur en tidskrift för ung litteratur på biblioteket häromdagen. Omslaget på den lilla skriften ser ni här intill: ”Hej. Den här är till dej.” – Till mig, bara till mig, tänker jag? Ja, då är det väl bara att läsa.”
Artikeln i Lundagård är från 2003, och det måste väl varit Ponton som var tidskriften för ung litteratur? Det var i alla fall 2003 som även jag hittade ett exemplar av det lilla häftet – också här på stadsbibblan i Lund, fast i en bok av Per Nilsson. En sådan riktigt cool idé! Jag har kvar den lilla volymen, handgjord, klistrad och sydd, och med dikterna skrivna på maskin. Det verkar vara samma dikter i Lundagårds exemplar, och de är inte alls dumma:
Det är lätt som lättmjölk
att glömma dig
Det är lätt som lättmjölk att
gömma dig
och försöka glömma
försöka glömma vart
[…]
Jag kom att tänka på det där häftet häromdagen och rotade fram det. Det finns en mejladress att skriva till om man gillar dikterna. Fast det är väl för sent för det? Eller? Himla fint var det i alla fall att hitta häftet den där gången för så länge sedan – och ett himla fint häfte var det också. Jag undrar hur många författaren gjorde? Kom det fler nummer? Och vem var författaren …?

Mårten Melin

Så mycket känslor

På Barnboksbloggen skriver Carola om min lättlästa bok Tjejen på skolgården från 2017:
”Trots att boken innehåller få ord ryms så mycket känslor. Här finns också mycket att prata om ifall man vill läsa boken i en klass eller grupp med barn. Det är kul att det numera skrivs och ges ut fler sådana här böcker där språket är enkelt, men där innehållet ändå är anpassat för lite äldre barn. Jag tror många kan känna igen sig i eller uppskatta denna bok. Jag fastnade för Shima och hennes nyfunna vän. Hoppas det kommer fler böcker där vi får läsa om hur deras vänskap utvecklas i takt med att de lär känna varandra.”

Ja, fler böcker om Shima och Svea blir det nog inte, men roligt att även lättlästa böcker uppmärksammas. Jag läser ofta Tjejen på skolgården på författarbesök, för den innehåller många exempel på det jag tycker är de bästa skrivtipsen:
1. Visa hur någon eller något är, istället för att skriva själva ordet.
2. Det måste hända oväntade saker för berättelsens karaktärer för att det ska bli spännande.

Dessutom fungerar Tjejen på skolgården bra som exempel på hur jag får idéer till böcker. Den här kom från en lapp som rektorn på en skola i Ystad hade satt upp i lärarrummet, om att en flicka från flyktingförläggningen en bit bort hade frågat om hon fick leka på skolgården.

KP KP KP KP

Husets hjärta får fyra av fem KP i senaste KP. ”Boken var spännande och hade mycket action. Jag ville fortsätta läsa för att se vad som hände”, skriver den elvaåriga recensenten. Men också att det var synd att den var så kort. Det är ju förstås lite meningen med boken, att den inte ska vara så lång, men jag tar det ändå som positiv kritik att man som läsare vill ha mer.

Apropå KP köpte jag ett gäng gamla Kamratposten från 1971 och kunde konstatera att mycket är sig likt i tidningen: det är insändare, önskebilder, artiklar om världen, serier, frågor om sex och pyssel. Till exempel medverkar Rune Andréasson på pysselsidorna, det här är åren strax före Bamsetidningen börjar ges ut, så det kanske satt fint med lite extra pengar. Några år senare behövdes det inte mer.

Och så låter Svenska Förläggareföreningen meddela att Akta bajset! är den sjunde mest sålda barnboken i Sverige. Åtminstone var den det förra veckan. Det var vad man kan kalla en skitrolig nyhet.

Nu håller jag påsklov! Vi hörs om en vecka lite drygt.

 

Finurlig och oväntad historia

Så konstiga och oroliga dagar nu … Men här är något roligt: Annika Lundeberg ger nionde Spöksystrar högsta betyg i BTJ-häftet:
”Spöke i fara, den nionde boken om Spöksystrarna, är en riktigt finurlig och oväntad historia, men samtidigt känner man igen sig som läsare. — Författaren Mårten Melin är skicklig på att skriva lättläst med innehåll och lyckas även få in några extra små blinkningar som t.ex. att ett spöke har dött p.g.a. förgiftad ärtsoppa och en korp kraxar olycksbådande på kyrkogården när det blir allvar. Illustratören Hanna Granlund underlättar förståelsen genom att fånga upp många detaljer och känslor i sina roliga och talande bilder.”

Hon tycker också att slutet bjuder på en påhittig vändning. Kul! Och nu ryktas det om en Spöksystrar-affisch … Jag lovar att hålla er uppdaterade!

Spöke i fara utkommer på Rabén & Sjögren den 6 april!

Fint om Husets hjärta

I Nyhetsmagasinet ETC som kom idag skriver Rasmus Landström om skräckböcker för barn, bland annat min och Mattias Olssons Husets hjärta: ”Mårten Melins prosa får mig att tänka på klassiska historier som Edgar Allan Poes ”Huset Ushers undergång” och Shirley Jacksons ”Det spökar på Hill House”. Språkligt påminner det om H.P. Lovecrafts stämningsmåleri. Dessutom förhöjs berättelsen av Mattias Olssons på samma gång fotorealistiska och expressionistiska bilder.” Det var inte dåligt att bli jämförd med sådana giganter!

I höst kommer en uppföljare till Husets hjärta, helt fristående men i samma stil, som heter Gravens gåta. Och just nu skriver jag på något som också skulle funka finfint med Mattias bilder …

Bajset är väl synligt

I BTJ-häftet 7/2020 tycker Tine Billing att min och Hanna Albrektsons kommande Akta bajset! är ”en kul småbarnsbok”. Hon fortsätter: ”Bilderna är konstnärligt välgjorda med fint avstämda färger. Bajset är väl synligt på ett intresseväckande sätt. En kul liten bok med goda förutsättningar att bli en favorit hos de små.” Boken får helhetsbetyget 4. Kul! Tack Erik på Lilla Piratförlaget för tipset!

I dagarna har jag redigerat fyra nypontitlar som jag hoppas och tror ska ges ut under 2021. Det är sjunde Bodilboken, två delar i serien om Läskiga huset samt en kort ungdomsskräckis. Näst på tur står tredje boken om Jolly Anne. Ser fram emot att komma i lite härlig sjörövarstämning igen!

Infallsrikt och begåvat

Idag får Husets hjärta av mig och Mattias Olsson en kanonrecension i DN. Lotta Olsson skriver: ”Mårten Melin är en av de skickligaste mellanåldersförfattarna just nu, och en av de mest produktiva. Han skriver både fantasy och poesi, infallsrikt och begåvat. Det finns en del barnböcker som blandar ihop det lättbegripliga med det språkligt fattiga, men Mårten Melin skriver lättläst i ordets bästa bemärkelse, genomtänkt och glasklart.”

Det är förstås alltid roligt när någon gillar det man gör, men när kritiken kommer från någon så kunnig och insatt i barnlitteratur som Lotta Olsson är, då smäller det högt. Men det är förstås inte bara jag som lovordas, om Mattias bilder har Lotta det här att säga: ”I ”Husets hjärta” samarbetar Mårten Melin med illustratören Mattias Olsson vilket ger ett effektivt samspel mellan bild och text. Signe talar genom texten som är självklart vardaglig och aningslös, medan ondskan växer fram i bilderna där mörkret tätnar, hotfulla fågelnäbbar tittar fram ur den svarta bakgrunden och krackeleringar löper över nästan alla bilder. — Skräck för barn är en stor genre numera, och överraskande begåvad. Men Mattias Olssons bilder utvecklar genren ytterligare.”

Jag för min del hoppas att Mattias Olsson nomineras till Elsa Beskow-plaketten för sitt arbete med den här boken. Ja, inte bara nomineras, utan vinner. Oftast är det illustratörer till bilderböcker för yngre barn som prisas, men inte alltid. Lotta Olsson jämför Mattias illustrationer med Harald Gripes, och han fick priset 1972.

Men tills vidare är jag väldigt glad över den här fina recensionen. Husets hjärta är en ovanlig bok, och det är så härligt att någon förstår det.

 

I tvättstugan efter klockan tio

På Adlibris ligger nu mina två vårnypon ute: Tvättstugan första boken om Läskiga huset, och Bodil spelar fotboll. Tvättstugan, som är illustrerad av ingen mindre än Stina Hjelm, presenteras så här:

Jinas familj har flyttat till en lägenhet i ett högt, gammalt hus. Lägenheten är det inget fel på, men i resten av huset händer det märkliga saker … Varför är det egentligen förbjudet att vara i tvättstugan efter klockan tio på kvällen? För att man inte ska störa grannarna, eller för att det händer mystiska saker där?

Läskiga huset är en ny, spännande serie för slukaråldern från den populära författaren Mårten Melin, som är expert på att väcka läslust hos barn och unga. Huvudpersonen Jina får i varje bok stifta bekantskap med en ny, lite udda granne i huset. Det bor verkligen många märkliga människor i Läskiga huset, men det verkar bara vara Jina som ser att det måste vara något magiskt i görningen … Serien är illustrerad av den skickliga serietecknaren Stina Hjelm, vars roliga och levande bilder ytterligare lyfter berättelserna från det Läskiga huset.

Bodil spelar fotboll är så klart illustrerad av Maria Borgelöv. Och apropå illustratörer skickade Johanna Kristiansson igår skisser till andra boken om Jolly Anne, I kung Kaans klor. Det blir en riktigt fin uppföljare!

Och … I senaste numret av Opsis Barnkultur skriver Susanna Ekström om barnpoesi under 2019 och tar där upp Min längtan kvar: ”Språket är avklarnat och direkt, formuleringarna blir aldrig tillkrånglade vilket uppskattas av hans särskilda läsekrets i mellanstadiet och uppåt — Enkelheten gör dem lätta att uppfatta även för mindre bokvana.” Jag väntar fortfarande på att Opsis ska recensera någon av mina böcker ordentligt, men den som väntar på något gott …?