Det tog lite mer än en och en halv månad, men äntligen har jag fått en initierad och analyserande recension på min roman Isdrottningen. Att recensenten dessutom gillar boken gör förstås ingenting. Det är Jana Nyhlén på Lindeborgsskolans bibliotek som ser det speciella i den här boken:
”Mårten Melin kan sina superhjältar och jag anar en och annan Marvelhjälte i Isdrottningen. Finns det då anledning att läsa om ännu en superhjälte? Självklart! Vi behöver superhjältar och framför allt kvinnliga sådana. Och jag har i alla fall aldrig läst om en 13-årig tjej med iskalla superkrafter förut.”
Hon skriver vidare:
”I Cinas förvandling till superhjälte kan man såklart lägga in en massa tolkningar. Till exempel övergången från barndomstid till tonårstid och vad det för med sig i form av känslor, frigörelse och relationen till både familj och vänner. Att man ibland behöver vara extra modig för att fatta viktiga beslut och gå vidare i livet. Jag väljer dock att läsa Isdrottningen som en spännande och actionfylld superhjältehistoria. I mitt huvud skapas bilder av en häftig hjältinna som kommer farande över isen och med sina superkrafter bekämpar ondskan i staden. Någon som skapar rättvisa och inger hopp. Någon som skapar magi i en annars grå vardag.”
Det där gillar jag, och något jag funderat en hel del på, att man visserligen kan tolka in saker i berättelsen men inte alls behöver göra det. Jana berättar också att skolans femmor arbetar med Pixis bok, och att det är nödvändigt att diskutera handlingen under läsningens gång eftersom många elever upplever boken som svår. Men belöningen för en sådan ordentlig läsning väntar:
”I Mårten Melins böcker är nämligen inte allting svart på vitt. Han ger läsaren ledtrådar som för handlingen framåt och ger utrymme för egna slutsatser, vilket i sin tur leder till en mer aktiv och stimulerande läsning.”
Att få en sådan här recension gör det betydligt lättare att sätta sig vid datorn och fortsätta på nästa berättelse.
