På en av mina första Rabén & Sjögren-fester (det var i Göteborg, i anslutning till Bokmässan) hamnade jag bredvid en mycket trevlig kvinna. Jag uppfattade aldrig hennes namn men vi pratade på om både det ena och det andra. Plötsligt säger hon: ”Ja, när jag skrev den första Spöket Laban-boken …” Jag minns inte slutet på den meningen för jag blev helt paff: Jösses, här har jag suttit och pratat en bra stund med INGER SANDBERG utan att veta om det! En legend!” Jag vet inte om Inger såg hur starstruck jag plötsligt blev men i så fall låtsades hon som ingenting. Sedan skickade vi böcker (och, i Ingers fall, filmer) till varandra, signerade givetvis. Mina barn hade för vana att ta med böcker till förskolan och jag undrar om personalen såg att en och annan var signerade av en mycket berömd författare …
Idag läser jag i tidningen att Inger är död. Det är sorgligt, men jag vill tacka för den trevliga pratstunden. Och vila i frid, Inger.
Mårten Melin 
Kommentera