Lite svårt att ta in

17 Nov
I väntan på prisutdelningen …

Jag lovade i mitt förra inlägg att ni skulle få läsa mitt tal när jag fick Astrid Lindgren-priset. Här är det!

Det är lite svårt att ta in det här. Särskilt när jag ser vilka de tidigare pristagarna är.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt – med er tillåtelse – att hedra en av dem. En författare som dog för bara några månader sedan, 99 år gammal, min vän och kollega – och Astrids vän och kollega – Hans Peterson.

1971 – när Astrid Lindgren–priset delades ut för femte gången, 51 år sedan – gick det till Hans. Vi vet alla att Astrid Lindgren 1945 vann Rabén & Sjögrens barnbokstävling med Pippi Långstrump. Men tvåa det året kom Hans. Han hade redan lämnat in ett manus till tävlingen – men så när det var bara en vecka kvar av inlämningstiden började han skriva ytterligare en bok som han precis hann skicka in. Det var den – Stina och Lars på vandring – som knep andraplatsen och prissumman på ettusen kronor. Det räckte för att Hans skulle säga upp sig från sitt jobb som elektriker och helhjärtat satsa på sitt författarskap.

Så det är inte bara pengarna ska ni veta – det är framförallt väldigt uppmuntrande att få pris!

Hans fick sina böcker utgivna – men snart också Astrid Lindgren som förläggare och redaktör här på Rabén & Sjögren. Femtio böcker gjorde de ihop.

Så sent som i våras sa Hans, i en intervju i TV–programmet Babel, så här:

”Jag har aldrig varit någon stor författare, långt därifrån. Men jag har heller aldrig gjort någonting som jag behöver skämmas för. Jag skäms i alla fall inte för så många böcker.”

Nej, Hans var inte någon stor stjärna som Astrid – vem är det – men han blev läst. Både i Sverige och utomlands. Och han levererade – över 200 böcker för både barn och vuxna – mest barn – under ett långt författarliv. I flera år var Hans Peterson den näst mest utlånade författaren på Sveriges bibliotek – jag behöver inte nämna vem som knep även den förstaplatsen.

Hans ville att alla barn skulle läsa böcker – och kunna läsa böcker. Han var en stark förespråkare för att det även skulle finnas lättlästa böcker. Ingen skulle lämnas utanför. Många av Hans böcker handlar för övrigt om utanförskap och ensamhet – och, för att låna Hans Petersons egna ord, så skönt det kan vara att veta, om man är ensam, att man inte är ensam om det.

2008 fick jag Hans Peterson–stipendiet. Och nu – fjorton år senare – får jag detta oerhört fina pris. Och eftersom jag åtminstone försöker skriva i båda dessa författares anda – t ex har det sagts om min karaktär Maj i Spöksystrar att hon är ”som Pippi Långstrump, fast död” – är jag så in i vassen glad att jag liksom prickat in båda två.

Om någon förresten vet vem som kom trea i den där barnbokstävlingen 1945 och om hen också har ett pris – så får ni gärna berätta det för mig efteråt.

Hans Peterson igen:

”Det är klart att pengarna inte räckte. Jag var vansinnigt mager och vansinnigt hungrig. [Men] det fanns inget annat liv. Det fanns inget annat liv. Jag ville skriva, och jag ville fortsätta göra det.”

Jag vill också fortsätta skriva. Tack vare detta fina pris känner jag mig så otroligt peppad att göra just det.

Och så Astrid, fina Astrid som var en så självklar del av min barndom. När jag gör författarbesök i skolorna frågar eleverna inte sällan om jag har träffat Astrid Lindgren. Nej, säger jag, det har jag inte gjort. Men jag såg henne på stan en gång när jag var liten. Min mamma sa plötsligt, jag tror det var på Biblioteksgatan: Titta, där går Astrid Lindgren! Och jag vände mig om. Wow, Astrid Lindgren! Barnen brukar bli väldigt imponerade. Jag tycker det säger mycket om Astrids status. Att bara ha sett Astrid – och det inte ens framifrån – är stort i deras ögon. Framöver kommer de vara än mer impade: Fatta, han har sett Astrid Lindgren. Och fått hennes pris!

Astrid Lindgren är en förebild på så många sätt. Inte bara för att hon var en mästare på att skriva både spännande, sorgligt och humoristiskt, och det i alla möjliga format: i romanen, novellen, bilderboken, filmmanuset, den tecknade serien och versen – utan också för att hon stod upp för de utan röst: barnen, djuren, miljön. Hon lät sig heller inte bländas, varken av sin egen framgång eller av maktens män. Och låt mig bara säga: Astrid Lindgrens verk behöver ingen kulturkanon för att bli lästa, det klarar de så utmärkt bra på egen hand.

Vi var ofta på biblioteket när jag var liten, och vi lånade drösvis med böcker, men aldrig Astrid Lindgrens. För dem hade vi redan hemma i bokhyllan. Så det här priset tillägnar jag min mamma och pappa som såg till att det var så.

Så tack alla för att ni lyssnade, tack Astrid Lindgren AB, tack fina Rabén & Sjögren för att ni vill vara mitt förlag, jag har så väldigt trevligt med er.

Tack!

Portvin i väntan på gästerna …

Ett svar till “Lite svårt att ta in”

  1. tonymalmqvist 18 november 2022 den 1:20 e m #

    Grattis till utmärkelsen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: