Da-dunk, da-dunk, da-dunk

14 Sep

På slutet tjuter han som en tågvissla, slår på strängarna så att de låter som ett tåg på räls, da-dunk, da-dunk, da-dunk.
Vi applåderar. Han ser frågande på mig.
”Tyckte du om det?”
”Det var fantastiskt, sir.”
Han ser förvånat på mig i några sekunder, ja inte bara han, alla de andra gör det också. Varför gör de det? Men sedan ler han brett.
”Jag ser att du spelar gitarr själv.”
Jag blir förfärad, tänk om han ber mig spela något. Han och de andra kanske skulle skratta åt mig. Att spela för Slim är illa nog, men mannen framför mig är liksom i en helt annan liga, det fattar jag ju. Jag skakar på huvudet.
”Jag har precis börjat lära mig, sir.”
Han nickar.
”Kom bara förbi hit när du vill och lyssna, min pojke.”
Så lutar han sig fram och ser allvarligt på mig.
”På dagtid, alltså.”
Han brister ut i skratt, de andra skrattar med.

Sju kapitel (av tjugo) kvar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: