Utan att vara jobbigt pretentiösa

16 Dec

minlangtankvarC1I en helsidesartikel i Sydsvenskan igår skriver Marie Pettersson om dikter för barn, och konstaterar att det är ”svårt att tala om barnpoesi som något som inte rimmar. Mårten Melin är undantaget. I höst utkommer han med sin åttonde diktsamling ”Min längtan kvar. Dikter om kärlek – tappad och hittad”. Boken, som är skriven för lite äldre barn, kretsar kring kärlekens olika stadier: den hemliga kärleken, den olyckliga, den besvarade, den mörka. Melin skriver enkelt och starkt om känslor som det kan vara svårt att sätta ord på. — Dikterna är poetiska utan att vara jobbigt pretentiösa, och den fria versen känns fräsch. Melin har för övrigt skrivit fri vers även för mindre barn, till exempel i debuten ”Mera glass i däcken” från 2003.”

Samma dag kan man på barnsidorna Minibladet svara på tre 1X2-frågor, bland annat om vem som skrivit böckerna om Nelly Rapp. Ett av svarsalternativen är Mårten Melin. (Och det är fel.) Ganska skoj. Minibladet (dock ej Sydsvenskan tror jag, det är en tjänst som flera tidningar har) skriver också om Min längtan kvar: ”Dikterna är enkla och lätta att känna igen sig i. De handlar om både saknad, sorg, längtan och förälskelse. Mårten Melin är en mästare i att med få ord beskriva stora känslor. Känslor som stannar kvar för alltid.”

En vecka kvar att arbeta innan julledigheterna, och jag skriver på två berättelser samtidigt. Kanske kan de samsas i en bok så småningom.

Saltvattnet stänkte i mitt ansikte, om och om igen. Jeansen var genomblöta från knäna och neråt, och jag huttrade trots att solen sken mig rakt i ansiktet. Färjan krängde i vågorna och jag fick hålla hårt i relingen för att inte tappa balansen.
”Ska du inte sitta härinne?” ropade mamma från den öppna hytten.
Saga satt i hennes knä och spelade på mobilen, våra väskor stod runt omkring dem.
”Jag kommer sedan!” ropade jag tillbaka, fast jag inte hade en tanke på att gå in.
Faktiskt funderade jag på att gå fram till fören, fast då hade jag helt säkert blivit dyngsur, det stänkte ännu mera där. Och mamma hade väl blivit orolig om hon inte kunde hålla ögonen på mig.
Så jag stod kvar, lät vinden slita i mitt hår och vina i mina öron. Det var häftigt att vara liksom omringad av den vilda naturen, det fick mig att känna mig så levande.

%d bloggare gillar detta: