En klassisk spökberättelse

7 Maj

Ibland går skrivandet så långsamt! Det kan gå veckor utan att jag får ner något vettigt på pappret (ja, eller i dokumentet). Men så finns det andra tillfällen. När det bara rasslar till. Som nu när manuset till Vintage går mot sitt slut.

Flickan tittade upp, såg skrämt på mig och gjorde sig redo att springa därifrån.
”Lugn”, sa jag. ”Jag är inte farlig.”
Hon slappnade av, tittade ner på korset igen. Torkade ögonen med klänningsärmen.
”Han var hungrig”, sa hon. ”Är det ett brott?”
”Vem var hungrig?” frågade jag.
”Far. Vi var alla hungriga. Jag är det ännu.” Hon såg upp på mig. ”Har du något att äta?”
”Tyvärr”, sa jag. ”Jag önskar att jag hade.”
Flickan sa inget mer, bara tittade på mig. Så blev allt svart igen.

Jag har så klart skrivit om spöken tidigare men det här känns mer som en klassisk spökberättelse. Jag tror att det blir riktigt bra.

 

%d bloggare gillar detta: