Tidningen med den snälla björnen

29 Mar

För två år sedan var jag med i Centrumstafetten, ett projekt där ett antal skolklasser i centrala Växjö tillsammans skriver en berättelse. I år är jag med igen och fick denna gång äran att inleda berättelsen. Det ska bli roligt att se vad klasserna gör med det här! Några kapitel ligger redan ute. För ett par veckor sedan träffade jag dessutom några av klasserna som deltar, fyrorna och femmorna på Bäckaslövskolan.

Hawa stod vid tidningshyllan i affären. Några figurer kände hon igen, men de tidningarna gick inte att titta i, det var plast omkring och den fick man nog inte öppna.
Sedan var där en tidning med en figur som hon inte sett förr. Det var en björn, han såg snäll ut. Hon fick lust att plocka upp den där tidningen, bläddra, se om hon förstod något. Fast vad skulle hon förstå? Hon kunde inte ens läsa namnet på tidningens framsida, de hade så konstiga bokstäver i det här landet.

Hon såg sig omkring. Mamma gick runt i affären med Maryam, de syntes inte till. Med darriga händer sträckte hon sig efter tidningen. Plockade upp den. Ja, han såg snäll ut. Där var en kanin också, han såg rolig ut med sin röda rosett.
Hon slog upp en sida. Färgerna lyste klart mot henne och hon lyfte upp tidningen mot näsan och drog in doften av papper och trycksvärta. Hon gjorde alltid så när hon öppnade en ny bok eller tidning. Det var länge sedan sist. Hon blev helt vimmelkantig av lukten, och för några sekunder var hon tillbaka i Fadi Bar-Sawmes bokhandel där hon varit med sin pappa så många gånger.

När någon knackade henne på axeln höll hon på att tappa tidningen på golvet. Hon ställde snabbt tillbaka den i tidningsstället och vände sig om.
Det var en kvinna. Lika gammal som mormor, och hon log snällt. Pekade på tidningen och sa något som Hawa (så klart) inte förstod. Kvinnan tog upp tidningen och tecknade åt Hawa att följa med. Vilket hon gjorde, tveksamt.
Kvinnan gick till kassan, plockade upp pengar. Köpte hon tidningen med den snälla björnen? Ja, det var precis vad hon gjorde. Och sedan la hon tidningen i en påse tillsammans med ett kvitto och räckte påsen till Hawa, sa något.
Hawa förstod inte, eller jo, det gjorde hon förstås. Kvinnan hade köpt tidningen till henne. Men varför?
Det var inte många ord som Hawa hade hunnit lära sig, men ett kom hon ihåg.
– Tack.
Hon tog emot påsen och kvinnan sken upp, det såg nästan ut som om hon fick tårar i ögonen. Så vinkade hon till Hawa och gick ut ur affären. Expediten log också mot henne och pekade vänligt mot några stolar vid utgången. Ville hon att Hawa skulle sätta sig där? Hon gick ditåt och expediten såg nöjd ut.

Där satt en flicka på en av stolarna och sög på en klubba. Hon var kanske något år yngre än Hawa och började genast prata. Hawa satte sig bredvid och skakade på huvudet. Flickan blev tyst och såg ut som om hon funderade på något. Så pekade hon på Hawas tidning och sa:
– Bamse.
Sedan pekade hon på sig själv.
– Sara.

 

2 svar to “Tidningen med den snälla björnen”

  1. Forfattarfar 05 april 2016 den 3:57 e m #

    Vad fint, t o m vi kände en klump i halsen!
    FF & FM

    • Mårten 06 april 2016 den 1:48 e m #

      Så snällt! Och så bra!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: