För barn, för vuxna

7 Sep

kan_man_HAJI lördags såg jag Obanteaterns uppsättning av Kan man …?, i regi av Ika Nord och baserad på Petter Lidbecks och Lisen Adbåges bok med samma namn. Jag skrattade väldigt mycket och kände mig lätt obekväm för att jag hade så roligt – inte för att det var en pjäs för barn utan för att det var rätt hemska saker jag skrattade åt: ”Kan man cykla nerför ett berg utan att hålla i styret …?” Nej, det går förstås inte. Eller jo, det gör det, men inte utan att slå sig ordentligt …

Jag tänker på pjäsen när jag läser Malin Axelssons artikel om den barnsliga teatern i senaste numret av tidskriften Kritiker (med temat Barn): ”Tänk om vi började kalla ”barnteater” för teater, och påstod att alla ska se den. Det vore bra, för vuxna går verkligen miste om något. Något som tydligen är så hotfullt att det systematiskt kategoriseras ut och förminskas.” Javisst, många vuxna skulle verkligen uppskatta Kan man …? Och visst gäller det även barnlitteratur? Jag tror många går miste om mycket för att de inte tror att barnböcker är för dem.

nummer35Jessica Schiefauer skriver i samma nummer om sina böcker och att hon aldrig har tänkt att de är för barn, hon tycker det känns märkligt att hennes romaner återfinns i kataloger med ”blommor och ballonger på omslaget”. Jag undrar vad hon tycker om Barnbokskatalogen … och jag undrar hur många ungdomar som tar ett exemplar av den.

Samtidigt är jag kluven till att plocka bort prefixet Barn som om det vore fult och mindre värt att det är litteratur/teater/konst etc för barn (när det är för barn, alltså, och inte för ungdomar). Kanske hellre då jobba för att lägga till Vuxen framför all litteratur för just vuxna? Jag brukar hursomhelst kalla mig för författare, inte barnboksförfattare. Och mina romaner är just romaner, inte kapitelböcker. Det blir lite som en ursäkt annars, att det inte är värt att kallas det det är. Varken mer eller mindre. (När jag gör författarbesök funderar jag för övrigt ibland på hur gamla elever är när de slutar kalla sig själva för barn.)

Malin är för övrigt ny chef för radioteatern och augustprisnominerades förra året för Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn. För snart 25 år sedan ingick jag i poesigruppen Brinnande blommor. Det gjorde Malin också.

%d bloggare gillar detta: