Utan titel

25 Jun

stafettIgår hade jag mitt sista författarbesök för säsongen, det var den andra av två dagar på skrivarkurs för 10-12-åringar på Älmhults bibliotek. Där jobbar bland andra Åsa Oxenmyr, hon som gör böckerna om Joel som spelar innebandy. Kul att träffa en kollega! Det var två roliga dagar med mycket skrivande och skratt. Nu vilar jag batterierna med först två skrivarveckor och sedan fem veckors semester.

Häftet till vänster är resultatet av många veckors bloggskrivstafett av elever från skolor i Kristianstad och av Ingelin Angerborn, Katarina Genar och undertecknad. Om ni undrar varför boken inte har någon titel är det för att varje klass skulle hitta på sin egen titel! I maj var jag och Katarina på en stor avslutning i Rådhuset i Kristianstad och träffade alla eleverna som varit med. Jag fick äran att avsluta det hela, och här är resultatet:

Kapitel 13

Mannen tog tag i Miras arm.
– Aj!
Mannen bara skrattade.
– Om jag inte får loss armbandet, så får jag väl ta loss hela armen istället!
Josef sprang fram mot honom.
– Släpp henne!
Mannen slog till Josef så han ramlade på golvet.
– Det här gör nog mer ont på dig än på mig, sa han till Mira.
Mira blundade.
Då hördes en stor smäll. Dörr 2 slogs in och landade framför fötterna på mannen.
– Vad i …, sa han.
När dammet lagt sig såg de alla vem som slagit in dörren.
Det var mormor och Maltazar!
De höll varandra i handen och viftade med sina lediga händer i luften. Och så mumlade de ord som varken Josef eller Mira förstod.
Den elaka mannen skrek till. Och försvann!
Nej, han hade blivit förvandlad. Till en råtta! Snabbt som katten sprang Urzula fram och fångade den och åt upp den.
– Hoppsan, sa mormor. Men det var kanske lika bra.
Mira sprang fram och kramade om sin mormor.
– Är ni typ vänner nu, eller? sa Josef och tittade på Maltazar.
Maltazar hade varit ett barn när han hoppade ut ur tavlan, men nu såg han lika gammal ut som mormor.
– Mm, sa han. Tiden har kommit ikapp mig. Vi är för gamla för att bråka.
Han och mormor log mot varandra.
– Jag ville hämnas, fortsatte Maltazar. Genom tavlan lyckades jag få kontakt med Silas. Han ordnade med flaskan och alla meddelandena och mysterierna. Vi förstod att ni skulle ta med er mormor ner hit så jag kunde få min hämnd. Men så lurade Silas mig. Han ville ha armbandet för egen del. Han ville bli kung över hela världen. Och bara tillsammans kunde vi stoppa honom.
– Nej, nu får vi gå tillbaka till stugan, sa mormor. Din mamma måste vara jätteorolig.
Mormor tittade på Mira. Sedan vände hon blicken mot Maltazar.
– Vad säger du, gamle vän. Skulle det inte smaka med en kopp kaffe?
– Jo, sa Maltazar. Men först …
Han gick fram till Mira, satte fingret mot armbandet. Som gick i tusen bitar!
– Varför gjorde du så? frågade Mira.
– Det är alldeles för farligt, sa han. I fel händer kan det bli ett fruktansvärt vapen. Bättre att sådant otyg inte finns.
– Nu går vi, va? sa Josef.
Han klappade Urzula som jamade. Det lät lite som ”Hej då”.
– Det gör vi, sa mormor. Och du, Maltazar?
– Ja, sa Maltazar.
– Förlåt för att jag stängde in dig i tavlan. Det var nedrigt gjort.
– Jag var också dum, sa Maltazar. Som talade illa om dig.
Mira himlade med ögonen. Så kom hon på en sak.
– Hur kommer vi hem förresten?
Mormor och Maltazar log mot henne. Så tog de varandras händer.
– Med magi, så klart, sa mormor.
Hon och Maltazar började mumla en trollramsa …

SLUT

%d bloggare gillar detta: