Allra käraste

30 Apr

Novellsamlingsmanuset består nu av åtta noveller. En tredjedel kvar alltså. Senaste novellen (som jag tänkt ska vara den sista i boken) heter Allra käraste. Det kanske kunde vara ett bra namn på hela boken? Här är lite, lite:

Jag gick ut i skogen. Det var en fin dag, fåglarna kvittrade och solen lyste in mellan trädens grenar.
Vad hade jag gjort idag om Nadja levt? Hade vi gjort något tillsammans? Hade vi varit tillsammans?
Jag vet inte varför de där tankarna poppade upp. Det var ingen idé att tänka dem. Nadja var död.
Och då såg jag henne.
Jag tänkte att det var väl som förr, att hjärnan liksom trodde att det var hon. Jag stannade och tittade, hon gick med ryggen mot mig så jag såg inte hennes ansikte.
Men det var hennes jacka. Hennes hårfärg.
Det kunde det förstås vara andra som hade. Men så vände hon sig lite åt sidan, tittade upp på något i träden.
Och det var hon, jag var liksom helt säker på det!
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte vad jag skulle tro. Fanns det spöken, fanns det verkligen det? Visade hon sig för mig med flit? Skulle jag ropa på henne eller något? Kunde jag prata med henne, krama om henne, säga hur mycket jag saknade henne?
Jag stod där, såg henne gå bortåt, längre in i skogen.
Jag försökte ropa, men det kom inget ur min mun.
Jag försökte springa, men det gick inte heller. Mina skor var som fastgjutna i marken. Ända tills hon stannade. Som i slow-motion såg jag hur hon vände sig om, som om hon anade att det var någon bakom henne.
Då sköljde en stor skräck över mig. Och jag lossnade. Jag vände mig om och sprang.
Jag sprang och sprang och sprang.

%d bloggare gillar detta: