Lite mer än Manne

28 Sep

KramC1Förra veckan gästbloggade jag på Rabén & Sjögren med fiktiva inlägg från karaktärer i min bok Lite mer än en kram. Här är alla inläggen samlade – enjoy! (Om det någon gång görs en samlingspocket av Lite mer än en kram och den planerade uppföljaren Mycket mer än en puss lägger vi in dem som bonusmaterial!)

Måndag

Isa:
Jag fattade inte. Skulle Manne och hon Amanda haft något ihop? Jag hörde Elliot säga att Manne tagit henne på brösten men jag trodde honom inte. Amanda var typ femton, varför skulle hon vara intresserad av Manne?

Eller så ville jag inte tro på Elliot. För att jag var avundsjuk. Jag hade varit intresserad av Manne i flera år. Inte kär, men … intresserad. Jag hade fantiserat om honom många gånger, att han tog på mig och så där. Och så kom den där stockholmstjejen och lät honom göra det, på riktigt liksom! Om det nu var sant alltså.

Min första puss var med Manne. Eller det var det ju inte, det blev aldrig något eftersom vi hade blivit avbrutna av det där med Tanja. Och det hade inte blivit någon mer chans efter det. Senare blev han kär i Aya, alla visste det, Aya också. Han hade frågat om de skulle vara ihop men det gick inte, hennes föräldrar hade aldrig tillåtit det.

Och jag ville kanske inte heller vara ihop med honom. Jag ville bara vara med honom! Måste man vara kär för det? Kunde man inte bara få vara … kåt?

Tisdag

Lea:
Lite gullig var han ju, men jag menar, han var tretton! En kompis lillebror! Det var lite kinky ju. Men Amanda var schyst annars, det var så jävla dumt att det blev som det blev. Och att hon var tvungen att byta till Gullbergaskolan, det var ju inte hon som skrev det där på sitt skåp. Det var himla orättvist faktiskt. Jag undrade vem fan det var. Hen borde ha fått byta skola istället.

Min första tanke var att det var Moa, men hon skulle aldrig göra något sådant. Jag behövde inte ens fråga henne! Men den där tjejen i Mannes klass, Aya hette hon, kunde det vara hon? Hon var visst kär i Manne, det hade Moa sagt. Och Manne kär i henne. Han kunde väl tafsat på henne istället? Och inte på Amanda? Då hade allt inte blivit så himla besvärligt.

Jag provade att prata med Amanda om det som hänt men hon ville bara glömma sa hon. Jag var hemma hos henne efter allt det där hände, hon verkade vara okej. Jag ville bara att hon och Moa skulle bli kompisar igen. Vi kunde ju ses hos mig eller Amanda, eller ute. Någonstans där Manne inte var.

Onsdag

Aya:
Jag hatade honom! Och henne! Och … typ allt! Kärlek var bara så himla krångligt. Jag tänkte fan bli nunna och aldrig mer bli kär i någon.

När Manne sa att han var kär i mig, jag blev så himla glad. Och så stod mamma och pappa lite längre bort, det var ju inte sant! Annars hade jag kramat om honom, men det var ju rätt dålig tajming. Och sedan åkte vi bort över sommaren så jag såg honom inte på ett bra tag. Inte förrän hon Amanda kommit.

Jag hade tänkt säga till honom att jag gillade honom också, där på stranden. Men det blev inte av med alla runt omkring, och med Alvin som bara fånade sig hela tiden. Jag tänkte lite på Isa också, de hade ju varit kompisar innan, det hade kanske blivit konstigt om jag och Manne blivit ihop. Vilket inte gick heller eftersom mamma och pappa (mamma mest) tyckte jag var för ung för att vara ihop med någon. Hallå, jag var tretton faktiskt!

Nu var jag mest bara arg. Och Isa verkade ha börjat intressera sig för Manne, de sprang tillsammans. Vi är bara kompisar, sa hon. Mm, säkert.

Torsdag

Moa:
det är så
himla orättvist

min lillebrorsa får
min kompis får
pappa får (med sin nya)
typ alla i hela världen får

men jag
jag får inte

H-Å-N-G-L-A!

Fredag

Amanda:
Om jag ångrar mig? Så klart jag gör. Allt blev ju liksom bara … inte bra. Och samtidigt … När vi låg bredvid varandra i det höga gräset, jag menar, tänk att ha en sådan grej ogjord? Jag tänker på det ibland, att han och jag för en liten, liten stund var helt ensamma, liksom utanför världen. Utan alla de andra, alla som tycker och tänker en hel massa om vad man får och inte får göra. Vi var fria där i gräset.

Men den där godnattkramen skulle jag nog låtit bli. När jag kom hem till Moa, jag minns hur jag hoppades att han skulle vara där. Och hur jag hoppades att han inte skulle vara det.

Kanske jag och Moa kan bli kompisar igen. Hon blev så himla arg! Och det är klart att jag svek henne på något sätt. Jag är glad att Lea inte tycker att jag är en idiot i alla fall. Och även om säkert många på min nya skola känner till det har ingen direkt sagt något. Det är skönt.

Det viktigaste nu är att bara glömma Manne. Glömma hur fin han är. Eller så gömmer jag undan honom. Ett par år. Ja, det hade varit något. Ringa på typ hans femtonårsdag. Haha, det ska jag fan göra …

2 svar to “Lite mer än Manne”

  1. Forfattarfar 29 september 2014 den 9:23 e m #

    Jamen det är ju helt lysande! Själv skulle jag vilja höra Lucias pappa berätta om sitt konsultarbete och: ”Det skall fan va’ tonårsförälder”

    FF

    • Mårten 30 september 2014 den 9:44 f m #

      Haha, det var en bra idé!

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: