Puss, sommarlov!

10 Jul

KramC1Om ett par timmar ska jag hålla i en skrivarverkstad på Lunds stadsbibliotek. Det blir roligt! Och inte så långt att gå. Det blir också sista jobbet före semestern som börjar på måndagen. Förutom några timmars skrivande imorgon. Och händer det inte något superotroligt i sommar så är jag inte tillbaka på bloggen förrän i mitten av augusti. Den behöver nog också lite sommarlov.

Apropå skrivande är hösten avsatt (förutom en massa spännande författarbesök i Sverige och på Island) till Mycket mer än en puss, uppföljaren till Lite mer än en kram. Jag är uppe i kanske 17 000 ord och siktar på 25 000 (som första boken) så nu ser jag en ände på det. Efter det … ja, det får jag se då!

Förresten, en annan sak som händer imorgon är att KP ska intervjua mig om Lite mer än en kram. Barnens bokklubb har också redan gjort en intervju, så det verkar absolut finnas ett intresse för boken. Hur stort får jag (och ni) se i höst.

Då återstår bara för mig att önska trevlig sommar med detta (oredigerade) utdrag ur Mycket mer än en puss-manuset. Vi hörs!

Tanja tittade upp lite när Manne kom.
”Hej, Tanja”, sa han och vinkade till henne.
Han fattade inte. Jag gick fram till honom och kramade om honom. Gråten höll på att komma tillbaka. Jag kände Mannes armar kring mig. Hans händer på min rygg, hans händer på … min rumpa?
Jag drog mig lite loss och fick Mannes läppar på mina.
Jag drog mig loss igen.
Nej, han fattade inte.
”Inte klubbmöte alltså?”
Nu såg han i alla fall att jag inte var på hångelhumör.
”Men Isa, vad är det?”
”Tanja, hon … hon fick ett anfall strax innan jag messade dig.”
Manne tittade bort mot Tanja, sedan på mig igen.
”Men varför tar du hit mig för det?”
Nu var det jag som inte fattade. Han såg sur ut.
”Varför skulle jag inte göra det?”
Jag spottade nästan ut orden, Manne ryggade tillbaka.
”Jag sa ju att det var mitt fel”, sa han.
Något smällde till i skallen på mig. Det var ilska.
”Och jag sa att det inte var det!” skrek jag. ”Räcker det inte med att du är ledsen för Amanda? Det här är faktiskt min sak att vara ledsen för! Det är jag som behöver tröstas nu!”
Tanja reste sig upp, lunkade fram till mig. Jag fick tårar i ögonen. För att Tanja var sjuk, för att jag var arg på Manne, för att jag inte alls var sugen på att hångla.
Jag satte mig på huk, strök Tanja över pälsen. Tårarna rann ner på henne. Så kände jag Mannes hand på min axel.
”Jag fattade inte.”
”Nä, det gjorde du inte!” sa jag.
”Förlåt, Isa.”
Jag reste mig upp. Han kramade om mig. Och höll händerna stilla på min rygg. Precis som det skulle vara. Tanja la sig ner på marken.

%d bloggare gillar detta: