Rabén & Sjögrens gäst

28 Mar

Förra veckan gästbloggade jag på Rabén & Sjögrens webbsida, och om ni missade det eller vill läsa allt igen så kommer rubbet här som en påskpresent till er alla. Glad påsk!

Måndag 18/3 Pixis bok är ingen pixibok

walkingdeadNy bok! Pixis bok. Ute nu. Och vad har jag stulit den här gången? För det gör jag ju. Stjäl idéer. Det finns ju inget som heter hitta på. Hitta däremot kan jag göra, hitta och stjäla. Och kanske stjäla något så gammalt och långt borta att ingen längre kommer ihåg.

The Walking Dead må vara en framgångsrik serie (på papper och på teve) men det är också namnet på en hyfsat kuslig skräckfilm från 1936 med Boris Karloff i huvudrollen. Han blir avrättad och återupplivad, och det är en himla kuslig stämning resten av filmen – tills han dör igen. Jag snodde det där till Pixi, eller försökte sno det, så det är kanske inte så konstigt att BTJ kallade Pixis bok för min mörkaste bok någonsin. Har man dött och sett himlens fröjder är det inte konstigt att man vill tillbaka igen. Fast jag hoppas att boken är lite rolig också.

Ljuger gör jag också, det gör ju författare. Det är faktiskt roligt att stå framför ett gäng elvaåringar (som jag gör ett flertal gånger denna vecka i Skurup) och säga: ”Jag stjäl, ljuger och svär.” Verkligen en toppenförebild. Lärarna ser lite oroliga ut ibland. Var det verkligen en bra idé att vi bjöd hit den där Mårten Melin egentligen?

Namnet Pixi har hängt med länge, jag minns faktiskt inte riktigt var det kommer ifrån. Det kan vara så att jag träffade en elev som hette så och tyckte det var ett bra namn. Eller så är det något jag har drömt. En pixibok har jag i alla fall alltid velat skriva. De kommer ju på Bonnier Carlsen, så det går ju inte här på Rabén & Sjögren. Pixis bok är nog det närmsta jag kan komma.

Jag gillar titlar som är något som också ingår i själva boken eller filmen, lite meta så där. Pixis bok är ett anteckningshäfte som Pixi får av Monsterskolans egen husvampyr Adam. Och som hon skriver dikter i. Imorgon blir det mer om dikter. För jag gästbloggar här hela veckan. För tredje gången faktiskt. Jättekul!

Tisdag 19/3 Poesins helande kraft

Skrivandet är viktigt i Pixis bok. Diktskrivandet. Bokens berättare Pixi skriver dikter, och flera av dessa dyker upp med jämna mellanrum i boken. En dikt som inte kom med (men som Emma så tjusigt skrev in på framsidan) går så här:

tack till ditt hjärta
att det sluter sig omkring
likt en kram

tack för ditt hjärta
det värmer mig
trots att det sitter kvar i dig

(När det gäller Monsterskolan där Pixi går är det inte självklart att hjärtan sitter kvar i sina ägare.)

Skrivandet kan verkligen vara helande, det kan verkligen kännas bättre om man får ner ett eventuellt elände på papper. Kanske för att det man känner blir tydligare. Kanske för att man delar med sig. Texten på pappret är ju ett steg mot att andra ska läsa. Och ska de inte det, ja då har man i alla fall delat med sig till sig själv. Och det är nog så viktigt. Man skriver för att berätta. Och den som är alla viktigast att berätta för, det är en själv. För man lär sig himla mycket om sig själv genom att skriva. Därför tycker jag det är helt okej att hålla det man skrivit för sig själv, till exempel om man inte vill läsa högt vad man skrivit på en skrivkurs. Man har liksom redan delat med sig.

Pixi delar inte med sig av sina texter till andra, inte först. Men slänger man det skrivna i en papperskorg finns ju alltid risken att någon plockar upp det.

Jag har gett ut sex diktsamlingar (varav en blev nominerad till Augustpriset förra året, jag tänkte bara säga det så här i förbifarten). Fast det är nästan en halv diktsamling instoppat i Pixis bok också. Så vi kan väl säga sex och en halv.

Onsdag 20/3 Tidsresor, årtal och parallella världar

Det är jätteroligt när det kommer en ny bok (Pixis bok är min trettiotredje) men samtidigt är det ett tag sedan jag skrev den. Jag är redan klar med nästa bok här på förlaget (novellsamlingen Liksom helt magiskt som kommer i början av 2014) så när jag gör författarbesök läser jag gärna ur den och diskuterar, eftersom jag vet att ingen av eleverna har hunnit läsa den. Och samtidigt snurrar hjärnan och funderar på nästa bok, den jag håller på med nu (jag är verkligen i startgroparna, men ändå): Ska spöket vara med? Var ska det utspela sig det hela? Ska hon verkligen vara fjorton år?

Ja, och så har eleverna kanske läst Jag är Love eller Förvandlad eller kanske till och med Svarta kängor med gul söm och vill prata om dem, och så får jag dra mig till minnes vad som händer i dem … Det är som att leva i en massa parallella årtal på en och samma gång! För att inte tala om världar! Parallella världar! Och sådant är jag bekant med sedan barnsben, eftersom jag läste Fantastic Four (eller Fantastiska Fyran som de hette på den tiden). Där var det resor till alternativa världar och resor i tiden och jag vet inte vad. Nu utspelar sig många av mina böcker i samma universum (det lärde jag mig också genom att läsa Marvel hur coolt det var att till exempel Spider-Man plötsligt kunde dyka upp i X-Men) så jag har inte något jätteproblem med det.

Apropå tidsresor har jag med det i Pixis bok. Och jag ska aldrig, aldrig skriva om tidsresor igen. För det är omöjligt att få rätt på det! Jag tittade på Harry Potter och fången från Azkaban (finns tydligen som bok också) och där räddar Harry Potter från framtiden … sig själv?! Men om han dog kan han väl inte finnas i framtiden och därför omöjligen rädda sig själv … Eller? Jag tyckte jag löste det rätt fiffigt i Pixi. Ni får läsa och se om ni håller med mig. Men innan ni gör det ska ni få ett tips på en fiffig tidsresebok: 11.22.63 av Stephen King. Där hittar en man en tidsportal. Varje gång han går in i den nollställs allt han har gjort i dåtiden och han hamnar i exakt samma ögonblick igen. Låter det komplicerat? Omöjligt? Strunt samma. Bra läsning är det i alla fall.

Torsdag 21/3 Citera mera

Att köra citat i början av böcker tycker jag är roligt, man kan sätta en stämning med dem eller visa lite varifrån inspirationen kommer. (Sa jag verkligen ”inspiration”? Jag menar alltså varifrån jag stulit mina idéer.) I böckerna om Monsterskolan har jag haft med tre citat varje gång. Här är de senaste, ur nya Pixis bok.

I’m a leaf on a windy day
Pretty soon I’ll be blown away
How long will the wind blow?
Until I die
/Brian Wilson

Brian Wilson är förstås Brian Wilson i Beach Boys, och den här låten är en av hans finaste. Det är vackert och framförallt sorgligt, kanske just för att det är så vackert samtidigt. Pixi undrar också hur länge hon ska leva.

Nu är jag här igen
och jag tänker stå kvar
tills du kommer tillbaka
så vi kan fortsätta
som om ingenting hände,
som om du aldrig
gick härifrån.
/Mårten Melin

Mårten Melin är förstås författaren till Pixis bok. Det här diktutdraget är med i min nya diktbok Jag är ett litet liv (på Hegas förlag). Passar ihop bra med kanske främst sista kapitlet i Pixis bok.

Jag såg inte djupet framför mej, men jag visste att det fanns där.
Och jag behövde bara ta ett steg ut i mörkret, så skulle allt vara
över. Det skulle gå så fort.
/Karl Lejon

Fiktiva figurer pratar ju också, och Karl är ju berättaren i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Så klart är det hon som skrivit det, men det är ju Karl (eller Skorpan då) som säger det. Pixi har liknande funderingar.

Men se till att stava rätt om du vill använda citat! Särskilt till författarnas namn, jag stavade fel till Tove Jansson i Som trolleri och grämer mig än idag. Fast det är klart, det var ju ingen annan som såg det heller, före tryck …

Fredag 22/3 Fortsättning följer. Inte.

”Ah, men bäste herr Melin! Kan vi inte få en bok till om Skogsbingelskolan? Någon blyg tjej från De Underjordiska kunde väl få börja där? Eller Skogsfruns dotter? Eller Odens barnbarn eller nåt??”

Det är Carolina på bloggen Carolina läser som har läst Pixis bok och vill ha mer. Det var smickrande. Och bra idéer har hon också. Men det blir inte mer. Det är slut nu. Jag HADE tänkt att några av novellerna i min kommande novellsamling Liksom helt magiskt (kommer här på Rabén & Sjögren i januari 2014) skulle handla om andra elever på Monsterskolan, kanske en om Adam, en om Siska, en om … (Jag sålde in idén till Cecilia här på förlaget genom att säga det.)

Men sedan bara poppade det upp andra figurer i huvudet och så blev det till slut inte så. Eller, i en av novellerna säger Nea apropå sin mamma: ”Mamma vet. Men det är lite som att hon inte låtsas om det. Jag får sköta det själv ganska mycket. Fast hon har pratat om någon skola för barn som är … speciella. Men jag vet inte. Jag tycker det funkar fint så här.”

Att skriva fortsättningar är både enklare och svårare än att börja på något helt nytt. För samtidigt som man har en massa gratis, saker man redan bestämt sig för, så går det ju heller inte att ändra något som redan är i tryck för att det ska passa den nya berättelsen bättre.

Novellskrivandet var himla roligt, noveller är mer idéburna och så ska man reda ut det hela på några få sidor. Det påminde lite om att skriva poesi, man har inte så många ord på sig. Och kanske vågade jag mer eftersom det var just korta texter, gick det åt pipan var det ju bara att kasta och börja på nästa. Det är enklare att kasta fem sidor än femtio.

Novellerna är klara och det är dags för nästa romanprojekt. Så på något sätt ligger Pixis bok långt bak i tiden fast den precis har kommit. Men jag är himla glad för boken, den ser tjusig ut bredvid de andra två delarna, Förvandlad och Jag är Love. Tack vare Emma Adbåge som gjort de fina omslagen förstås.

Min bloggvecka är slut, det var trevligt att du läste så här långt. Vi hörs en annan gång! Kanske nästa vecka på min egen blogg.

%d bloggare gillar detta: