Sommarsemestern hägrar

28 Maj

I fredags besökte jag Skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola och pratade om att skriva för barn och tillsammans med barn. Det är andra gången jag gör det (för två år sedan gick jag själv utbildningen) och det var lika spännande den här gången! Lite kunskaper att förmedla har jag ändå samlat på mig genom åren  … Besöket var mitt sista författarbesök i vår, i sommar har jag två skrivkurser och i höst omkring tio dagars besök (i vår har jag haft 30, så jag tänkte att jag skulle hinna skriva lite mer i höst).

Idag mejlade jag vad jag hade av Pixis bok till min förläggare Cecilia Nilson på Rabén & Sjögren. Så får hon berätta vad som saknas … 🙂 Och nu tror ni kanske att ni får läsa ett litet utdrag ur manuset? Ja, det är klart ni får!

Vi var i någon sorts arena. Jag hade varit på Globen i Stockholm en gång när jag var åtta, det här såg ungefär likadant ut. Det var fullsmockat, tusentals människor som lyssnade, sjöng med, viftade med armarna. Och väsnades. Vi befanns oss en bit bak, uppe på en av balkongerna. Mina ögon drogs automatiskt bort mot scenen. Där stod en tjej och sjöng. Hon hade ett band med sig. Och en kör. Det lät rätt bra. Men …
”Vem är det som sjunger?”
Jag tittade på Farid. Han satt i sin rullstol, flinade mot mig.
”Det är bra va?”
”Men vem är det?”
”Titta noga, så ser du.”
”Det är så långt bort, det …”
Farid pekade mot en skärm som hängde i taket. Där var en närbild på … Det kunde inte stämma.
Tjejen som satt närmast hade en t-shirt på sig.
PIXI stod det med stora bokstäver på den. Och det var en bild på … mig. Eller, det var någon som liknade mig väldigt mycket. Bara lite äldre. Och med annan frisyr, och med illrött hår. Precis som hon som stod därnere och sjöng.

%d bloggare gillar detta: