Nyponrecensioner

24 Aug

BTJ har recenserat mina två nya Nyponböcker. Jag tror inte de är publicerade ännu. Recensionerna alltså. Läskigt nära recenseras i BTJ-häftet nr 18/2011 av Carola Lindström:

”Fristående forts. på Kyssas typ (2011). 
Läskigt nära är den tredje boken om Måns och Emma. De två tidigare böckerna i serien heter Så sjukt kär (2010)och Kyssas typ (2011). Böckerna är skrivna av den populäre barn- och ungdomsförfattaren Mårten Melin. De är utgivna av Nypon förlag som specialiserat sig på lättlästa böcker för de som har det kämpigt med sin läsning. Böckerna om Måns och Emma handlar om kärlek. I Läskigt nära så har Måns och Emma blivit ett par och de tittar på en läskig film tillsammans. Måns är rädd efter filmens slut, men Emma verkar oberörd. När hon vill att Måns ska följa henne hem så ställer han motvilligt upp. Han är rädd för att gå hem alldeles själv sedan. Men Emma överraskar honom med att låta honom sova över för första gången. Det som var så läskigt blir istället pirrigt och spännande. Boken vänder sig till barn från tio år och den passar för båda könen. Texten är enkel, omges av mycket luft och illustreras med uttrycksfulla bilder. Boken har 24 sidor och enligt förlaget ligger den på lättlästnivå två av fyra. Enligt läsbarhetsindexet Lix har boken Lix-index 12, vilket räknas som väldigt lättläst.”

Det står ju inte riktigt om Carola gillar det eller inte … Nå, kul att kallas populär i alla fall! I BTJ-häftet nr 19/2011 kommer den här recensionen på Aldrig förlåt! skriven av Elisabeth Eliasson Roos. Den var lite roligare att läsa.

”Lena, berättarjaget, är en gengångare, dvs. en person som ”går igen”, fast det förstår man som läsare inte till en början, eftersom hon dyker upp i en helt vanlig vardagssituation. Lillebror Anton har tagit över Lenas rum, vilket verkligen gör henne sur när hon nu går in där för att spela dataspel. Dessutom säger han att han tänker berätta för föräldrarna att hon varit där. Vanligt syskontjafs kan man tro, om man nu inte börjar ana att storasyster Lena egentligen är död, ihjälkörd av sin alkoholiserade mamma. Lena tänker aldrig förlåta sin mamma och straffar henne genom att inte visa sig för henne. Mårten Melin har varit inne på kusligt hemlighetsruvande tidigare i sin produktion, t.ex. Förvandlad (2011), men att åstadkomma spänning i en lättläst avskalad form är inte alltid så enkelt. Boken är sannerligen, i enlighet med förlaget Nypons lättlästa signum, lätt till både vikt och ord, men inte till innehåll. Att kunna berätta en historia på sjutton sidor, där den luftiga layouten, generösa stilstorleken och de korta meningarna rent konkret minskar författarens möjligheter att bre ut sig, är skickligt gjort. Boken tål att läsas av både dem med och utan lässvårigheter.”

Det där sista är det jag alltid eftersträvar när jag skriver lättläst, att en s k normalläsare också ska kunna ta till sig boken (även om denne kanske läser den på fem minuter). Så det gjorde mig glad att läsa! Böckerna är ute, jag har inte sett dem ännu själv, men de är säkert finfina!

%d bloggare gillar detta: